Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Museer’ Category

forf_babtjenko

Kullenmannen har precis börjat läsa Arkadij Babtjenkos reportagebok Georgien, augusti 2008 – Bilder av ett litet krig. Babtjenko är en rysk journalist som arbetar för tidskriften Novaja Gazeta i Moskva. Som 18-årig värnpliktig deltog han i det första tjetjenienkriget 1994. Under det andra tjetjenienkriget 1999 återvände han dit men nu som journalist. Hans berättelse därifrån, Krigets färger – ett vittnesmål, som kom 2007 har redan blivit något av en klassiker.

Hans senaste bok handlar alltså om kriget i Georgien förra sommaren och når enligt GP:s recensent kanske inte upp till riktigt samma höga litterära nivå som bok_babtjenko2_350hans tidigare bok om Tjetjenien. Kullenmannen håller med men tycker ändå att den är riktigt ruggig, ja direkt plågsam att plöja igenom. Det är tveksamt om jag orkar läsa färdigt den. Inte det att den skulle vara dåligt skriven. Det är bilderna jag har svårt för. Av bokens 94 bilder från kriget i Georgien är några mycket närgångna bilder på sårade och stupade soldater. Lemlästade, förbrända och förvridna kroppar, i något fall bara en köttklump.

Jag kom att tänka på en annan bild som förföljt mig genom åren. 1987-88 arbetade Kullenmannen som biståndsarbetare i Nicaragua. Där hade man, lindrigt uttryckt, en annan syn på döden än vad jag var van vid. Militärkupper, förtryck, revolution och inbördeskrig kombinerat med skriande fattigdom och grasserande sjukdomar hade gjort att döden var ständigt närvarande i vardagen. Ungefär som det en gång i tiden var här i Sverige, inbillar jag mig. I vilket fall såg jag i en dagstidning i Nicaragua en artikel om en bilolycka. En man, en lokal politiker, hade dött och helt ogenerat hade tidningens fotograf tagit en bild rätt upp och ned på den döde liggandes på gatan. Mycket obehaglig bild tyckte jag, av stort nyhetsvärde ansåg säkert tidningen. På samma sätt kunde man efter tsunamin 2004 i utländska medier (och på nätet) se bilder på drunknade. Rätt eller fel att publicera? Jag menar att det lätt kan bli spekulativt och sensationslystet. Man kan verkligen fråga sig vilket syftet är med sådan bildpublicering, dödsporr som jag skulle vilja kalla det.Käthe Kollwitz - Nie Wieder Krieg!

Däremot tjänar bilderna i Babtjenkos bok ett viktigt syfte, nämligen att visa på konsekvenserna av högtravande nationalism och chauvinism. Kriget är politikens förlängning skrev en gång den tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz. Nej, det är det inte. Krig är det mest omänskliga och naturvidriga som finns. Ett enormt tragiskt misslyckande. Det är varken ett spännande äventyr eller ett uttryck för något ”högre”. Genom att publicera böcker om krigets nakna och osminkade sanning kan vi förhindra att det sker igen. Nie Wieder Krieg – Aldrig mera krig!

Bild: Gotlands museumGeorgien och Nicaragua ligger långt bort. Arkeologin däremot för oss närmare det obehagliga. Vi kan då välja att betrakta de döda i massgraven Korsbetningen i Visby som kuriosa, kanske som något gotiskt kittlande eller, som Kullenmannen föredrar, ett antikrigsmanifest. Där menar jag att våra museer har en viktig pedagogisk uppgift.

Detta blev en något dyster bloggpost. Men kom ihåg att vi alla lever just nu, att det är enklare att älska än att hata och att sommaren är underbar!

Annonser

Read Full Post »

När Svenska Naturskyddsföreningen bildades 1909 var det uttalade målet att främst skydda natur som var vacker. Naturens värde var som rekreationsplats och som skönhetsupplevelse. Vid denna tid hade man även en liknande syn på kulturmiljöer. Vackra, fina hus och nationella monument skulle bevaras och lyftas fram. Det fanns ingen plats för det förment fula och oönskade, framför allt i form av äldre tiders stilar och smakinriktningar. De skulle bort, utraderas och glömmas, helst för gott. Detta finns det bara allt för många exempel på i Sverige och internationellt. Ta bara renoveringen av Skara domkyrka där, bland mycket annat, en fantastisk barockfasad försvann på en av korsarmarna vid Helgo Zettervalls renovering vid slutet av 1800-talet. Den ansågs ful och inte passa in i den ”medeltida” katedral man ville återskapa.

Idag är det mångfald och artrikedom som gäller, både inom natur- som kulturmiljövården. Precis som att fula och oansenliga lavar och insekter kan vara skyddsvärda kan alla tiders olika kulturmiljöer vara bevarandevärda, åtminstone vissa tidstypiska exempel. Detta oavsett vad vi har för privata estetiska preferenser. En av de lärdomar tidigare årtiondens stadssaneringar lärt oss är att tidigare kulturmiljöer inte kan eller bör tänkas bort, oavsett vad vi tycker om dem. På 60-talet var det snea träkåkar med utedass man ville utradera. Nu är det 70-talets estetik som vissa politiker helst vill glömma.

Trygg HansaEn hundra år gammal syn på kulturmiljövård uppvisar en moderat politiker i Stockholm, Kristina Alvendal. Stockholms Stadsmuseum anser nämligen att Trygg Hansas hus på Kungsholmen i Stockholm är ett bra exempel på 1970-talets arkitektur och har höga arkitekturhistoriska och samhällshistoriska värden. Detta har provocerat stadsbyggnadsborgarrådet Alvendal som i en SvD-intervju menar att:

”Det är inte rimligt att den här typen av byggnation ska ha blåklassning. Jag är övertygad om att en stor del av stockholmarna inte lägger det skyddsvärdet på Trygg Hansa-huset”

och

”I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visar att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”

Hon avslutar med att drämma till med att

”Trygg Hansa-huset kan på intet sätt motsvara Plan- och bygglagens intentioner om skydd för en byggnad särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”

Endast gamla vackra hus är bevarandevärda, enligt henne. Hennes uråldriga syn på kulturmiljövård vore nästan lite rörande om det inte var så att mänskan har ett ganska stort politiskt inflytande. Enligt artikeln i SvD verkar det dock som om hennes borgerliga kolleger inte alls håller med henne. Gudskelovochpris!

Edit: Tack Liv Nilsson Stutz för länktipset!!

Read Full Post »

… eller manipulerat på något sätt. Detta är ett helt autentiskt klipp ur Västergötlands Fornminnesförenings årsskrift, sjätte delen, femte häftet (1965: s. 243).

Kung med humor

Read Full Post »

Lille SiKullenmannen med son har varit på vagnarbetshelg på Anten-Gräfsnäs järnväg. Praktisk kulturmiljövård är bara så kul! Personvagnarna ska vara uppfräschade och genomgångna till trafikstarten den 31 maj. Tänk om de gamla vagnarna kunde tala när vi pysslar om dem:             –Mmm, ja, där, mera! 

På bilden nedan är det AGJ nr 15 som får sig en välbehövd genomgång. Vagnen byggdes 1911 och har rullat mellan Kalmar och Torsås fram till 1965. Till AGJ kom den 1976. 

 

IMG_1175

Teakpanelen ska oljas sju gånger!

 

Visserligen är detta välkänt sedan tidigare men jag kan ändå inte undanhålla Kullenmannens läsare det här. ASEA:s gamla logga torde vara den mest belastade symbol som finns. Kanske inte ett helt lyckat val av logga kan man tycka. Men vem kunde förutse det? Huruvida ASEA verkligen haft svastikan som logga torde vara den fråga ABB:s PR-avdelning är absolut mest trött på att besvara.

ASEAs gamla logga

 

 

Read Full Post »

 

71

Våra mest flitiga museibesökare i det här landet är tvångskommenderade barn, kulturtanter och utländska turister – tre viktiga grupper som svenska museer generellt är bra på att ta hand om. Men alla de andra då? Ett av Kullenmannens favoritmuseer alla kategorier är Världskulturmuseet i Göteborg. Där har man istället valt att satsa på den grupp som går allra minst på museum, nämligen unga vuxna. Med aktuella och tankeväckande utställningar, gratis inträde och spännande evenemang vänder man sig i första hand till 18-30-åringar. Hur bra de lyckats med detta ska man kanske inte fråga en gammal sur gammal gubbe som Kullenmannen (det ska vara TYST på museer, och inget SPRING).

bollywooddanceMen när jag idag gick och tittade på den nyöppnade Bollywoodutställningen gjorde jag det samtidigt med vad som tycks ha varit en gymnasieklass. Tjugo tjejer och ett par killar läste, lyssnade, dansade och sjöng. De såg ut att njuta stort! På andra våningen fick ett par klasser med högstadieelever veta mer om de 2 000 år gamla paracastextilierna och hur de kom till Göteborg. Sällan såg man så tysta 14-åringar. Om detta har Kullenmannen tidigare haft en animerad diskussion med sin bloggande kollega Karolina på Kuriosakabinettet först här och sedan här.

I vilket fall utsågs Kullenmannens favoritmuseum till Årets museum 2009. Stort grattis!

Read Full Post »

Kullenmannen är lite barnsligt förtjust i industri- och teknikhistoria. För ett år sedan hade jag anledning att besöka Sveriges Järnvägsmuseum i Ängelholm. Som vanlig på sådana museer är utställningarna ett hopkok av flera decenniers syn på vad man ska visa, hur och varför. Ibland har man sett på verksamheten som ett rent tekniskt museum, ibland ett kulturhistoriskt (vad det nu är?) museum och ibland har man velat fokusera på arbetet och arbetarnas villkor. Vissa avsnitt av utställningarna var utställningstekniskt ganska spännande, en del riktigt lärorika, annat tenderade att urarta till en ganska tröttsam knappologi. Jag minns särskilt med fasa den del som behandlade ställverkens utveckling, för att inte tala om den oproportionerligt stora utställningsyta SJ:s interna telefonnät fick på museet (gäsp). Jag svär, det kan knappast bli dammigare. I ett hörn av det gamla lokstallet stod även ett sorgset ånglok (förbjudet att beträda!) med konströk och en högtalare som spelade upp lite tuff tuff. Sammantaget måste man säga att museet, trots goda intentioner bitvis kändes ganska dött i någon mening. 

Jag kom att tänka på detta härom dagen när jag besökte ett annat järnvägsmuseum, Anten Gräfsnäs järnväg. Det är ett ur alla aspekter levande museum som i stort sett helt drivs av ideella krafter med en minimal budget. Museet är en 12 kilometer lång smalspårig (891 mm) museibana belägen utanför Alingsås fem mil mordöst om Göteborg. 

smalspar013

Västergötlands smalspåriga järnvägsnät hade sin storhetstid under 1900-talets första hälft, men efter andra världskriget la man ner del efter del. Då banan mellan Göteborg och Skara lades ner 1970 sparades ett par stumpar, förutom Anten-Gräfsnäs även Skara-Lundsbrunn. Ambitionen har från början varit att bevara och återskapa ett stycke transporthistoria. När föreningens tåg tuffar fram är ”tidstypiskt” ett ord man gärna tänker på, ”bra bruksskick” är ett annat . Målet för föreningen är som sagt att återskapa och bevara en autentisk miljö, inte att visa upp kuriosa. Därför har alla vagnar och de flesta lok fått enhetlig bemålning och beteckningar.

På sommaren kör man tåg Anten – Gräfsnäs t.o.r enligt tidtabell i stort sett varje dag. Förutom ångtåg kan man åka rälsbuss från 1950-talet. Banan slingrar sig i ett lummigt landskap längs med sjön Anten. Vid banans södra ände har man en välbevarad stationsmiljö, men där finns även nybyggda lokstallar och verkstäder. Man har även ett trångt museum som dock samtidigt ska vara uppställningsplats för föreningens mer ömtåliga rullande material. 

img_0430

Föreningen är i praktiken ett stort verkstads- och järnvägsföretag med hög antikvarisk-teknisk kompetens. Med undantag för en halvtidstjänst sköts verksamheten helt ideellt av ett åttiotal aktiva medlemmar, och det är verkligen en imponerande verksamhet som bedrivs där, året om. För den som är intresserad finns en mycket välgjord och informativ hemsida. Lättnavigerad och informationsrik och, inte minst, med mycket fina bilder.

Kullenmannen ska nu – ideellt naturligtvis – hjälpa föreningen bygga upp ett nytt utställningskoncept i Anten. Det blir en utställningsteknisk och ekonomisk utmaning. En tanke är att invändigt bygga om godsfinkor för utställningsändamål. På 1970 och 80-talen dammsög AGJ Sverige på rullande smalspåriga fordon. Resultatet blev att man en tid ägde över 300 fordon, mest godsvagnar. En del har man skrotat, andra har man sålt men fortfarande äger föreningen ett stort antal godsvagnar som – lindrigt sagt – far ganska illa. Kanske man kunde bygga om några av dessa till mobila utställningshallar? Kära läsare, har du någon idé på förslag på tekniska lösningar och/eller finansiering? Hör av dig.

img_0452

Read Full Post »