Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Kullenmannen har nu bloggat i en dryg månad och har mellan 30 och 50 unika läsare varje dag. Inte illa. Jag har hunnit med 16 bloggposter om ditten och datten. Den minst lästa av alla är denna som handlar om KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället och om uppdraget som nämndeman i tingsrätten. Den minst lästa men samtidigt kanske den mest angelägna (tycker i alla fall jag).

När det då och då ropas på hårdare straff måste man tänka på att det i sanning finns många brottsoffer. En ganska osynlig grupp är barn till dömda brottslingar. En del pappor bakom lås och bom bör garanterat inte träffa sina barn, men det finns många barn som faktiskt skulle vilja ha sin pappa hos sig, som sörjer hans frånvaro. I vilket fall finns det en tid efter straffet då man ska bygga upp en relation, kanske efter ett mångårigt fängelsestraff.

godnattsagor3

Malmö stadsbibliotek bedriver ett mycket spännande projekt. Godnattsagor inifrån heter det och innebär att interner får läsa in sagor på cd-skivor till sina barn. Projektet utgår från barnens behov och måste godkännas av barnets vårdnadshavare utanför fängelset. Det får heller inte vara ett sätt att slippa något annat, internerna ska ha ett genuint intresse för sina barn. 

Projektet drivs som en studiecirkel. De får prata om sina barn, om sin egen erfarenhet av sagor, om barns utveckling genom sagoläsning och så vidare. Vid en träff kommer en skådespelare och visar hur man kan göra sagor mer levande. I en artikel i GP (finns ej på nätet) (090317) säger Jamil, en fd OG-medlem att där satt några av Sveriges värsta kriminella och lyssnade på barnsagor och såg ut som fågelholkar. Det var helt fantastiskt.

Det är initiativ som detta som gör att det finns hopp. Om bara en av killarna satsar på att bli en bra pappa istället för att råna banker är varenda krona väl investerad. Följ projektet Godnattsagor inifrån via deras blogg.

Annonser

Read Full Post »

Kullenmannen är lite barnsligt förtjust i industri- och teknikhistoria. För ett år sedan hade jag anledning att besöka Sveriges Järnvägsmuseum i Ängelholm. Som vanlig på sådana museer är utställningarna ett hopkok av flera decenniers syn på vad man ska visa, hur och varför. Ibland har man sett på verksamheten som ett rent tekniskt museum, ibland ett kulturhistoriskt (vad det nu är?) museum och ibland har man velat fokusera på arbetet och arbetarnas villkor. Vissa avsnitt av utställningarna var utställningstekniskt ganska spännande, en del riktigt lärorika, annat tenderade att urarta till en ganska tröttsam knappologi. Jag minns särskilt med fasa den del som behandlade ställverkens utveckling, för att inte tala om den oproportionerligt stora utställningsyta SJ:s interna telefonnät fick på museet (gäsp). Jag svär, det kan knappast bli dammigare. I ett hörn av det gamla lokstallet stod även ett sorgset ånglok (förbjudet att beträda!) med konströk och en högtalare som spelade upp lite tuff tuff. Sammantaget måste man säga att museet, trots goda intentioner bitvis kändes ganska dött i någon mening. 

Jag kom att tänka på detta härom dagen när jag besökte ett annat järnvägsmuseum, Anten Gräfsnäs järnväg. Det är ett ur alla aspekter levande museum som i stort sett helt drivs av ideella krafter med en minimal budget. Museet är en 12 kilometer lång smalspårig (891 mm) museibana belägen utanför Alingsås fem mil mordöst om Göteborg. 

smalspar013

Västergötlands smalspåriga järnvägsnät hade sin storhetstid under 1900-talets första hälft, men efter andra världskriget la man ner del efter del. Då banan mellan Göteborg och Skara lades ner 1970 sparades ett par stumpar, förutom Anten-Gräfsnäs även Skara-Lundsbrunn. Ambitionen har från början varit att bevara och återskapa ett stycke transporthistoria. När föreningens tåg tuffar fram är ”tidstypiskt” ett ord man gärna tänker på, ”bra bruksskick” är ett annat . Målet för föreningen är som sagt att återskapa och bevara en autentisk miljö, inte att visa upp kuriosa. Därför har alla vagnar och de flesta lok fått enhetlig bemålning och beteckningar.

På sommaren kör man tåg Anten – Gräfsnäs t.o.r enligt tidtabell i stort sett varje dag. Förutom ångtåg kan man åka rälsbuss från 1950-talet. Banan slingrar sig i ett lummigt landskap längs med sjön Anten. Vid banans södra ände har man en välbevarad stationsmiljö, men där finns även nybyggda lokstallar och verkstäder. Man har även ett trångt museum som dock samtidigt ska vara uppställningsplats för föreningens mer ömtåliga rullande material. 

img_0430

Föreningen är i praktiken ett stort verkstads- och järnvägsföretag med hög antikvarisk-teknisk kompetens. Med undantag för en halvtidstjänst sköts verksamheten helt ideellt av ett åttiotal aktiva medlemmar, och det är verkligen en imponerande verksamhet som bedrivs där, året om. För den som är intresserad finns en mycket välgjord och informativ hemsida. Lättnavigerad och informationsrik och, inte minst, med mycket fina bilder.

Kullenmannen ska nu – ideellt naturligtvis – hjälpa föreningen bygga upp ett nytt utställningskoncept i Anten. Det blir en utställningsteknisk och ekonomisk utmaning. En tanke är att invändigt bygga om godsfinkor för utställningsändamål. På 1970 och 80-talen dammsög AGJ Sverige på rullande smalspåriga fordon. Resultatet blev att man en tid ägde över 300 fordon, mest godsvagnar. En del har man skrotat, andra har man sålt men fortfarande äger föreningen ett stort antal godsvagnar som – lindrigt sagt – far ganska illa. Kanske man kunde bygga om några av dessa till mobila utställningshallar? Kära läsare, har du någon idé på förslag på tekniska lösningar och/eller finansiering? Hör av dig.

img_0452

Read Full Post »

Kullenmannen har länge hävdat att arkeologi och nutidspolitik går hand i hand. Detta är inte minst tydligt inom det som förr kallades biblisk arkeologi, en relativt liten men högljudd gren av religionsarkeologin. Under 1800-talet och fram till 1960-talet var dess syfte i första hand att med arkeologiska fynd bekräfta och illustrera Bibeln. Sedan 1970-talet har dess företrädare velat tona ner det bibliska innehållet till förmån för en mer seriös sekulär, och som de föredrar att kalla den, syro-palestinsk arkeologi.

gibson2Den ”klassiska” bibliska arkeologin är dock ingalunda död. Ett av huvudmotiven för denna arkeologi har de senaste femtio åren varit att legitimera staten Israel. Man letar även i stor utsträckning fortfarande efter bibliska platser. Nu senast menar man sig helt seriöst ha hittat Johannes Döparens grotta utanför Jerusalem.

Det här känns inte så lite nattståndet. Kullenmannen måste konstatera att man inom dagens bibliska arkeologi till stora delar ägnar sig åt kulturhistorisk arkeologi bara allt för lik den man praktiserade i Tyskland på 1930- och 40-talen. Ett av de metodmässiga huvudragen inom denna var att man med utgångspunkt i de arkeologiska källmaterialen ville definiera på förhand bestämda etniska grupper som sedan gavs vissa bestämda egenskaper. I Nazityskland var det viktigt att urskilja germaner från slaver, för att sedan leda i bevis kvalitativa skillnader dem emellan. I dagens Israel har palestinierna blivit den bibliska arkeologins slaver. Sådan arkeologi klarar vi oss mer än väl utan.

Read Full Post »

Grattis Lotta!

För ganska många år sedan träffade Kullenmannen en tjej som hette Lotta. Hon hade just flyttat till Göteborg från Mockfjärd för att läsa litteraturvetenskap. Jag kommer ihåg henne som en snäll, lite sorgsen tjej från landet, ensam i storstaden. Det var nånting på den tiden med tjejerna jag träffade: alla gick de på konstskolor, skulle bli skådespelare eller författare och Lotta var inget undantag. Hon gav mig två noveller hon skrivit och de var riktigt bra vill jag minnas. Jag vet att jag tänkte att det här var nog mer än bara prat, tjejen hade verkligen anlag att skriva. Länge sparade jag novellerna ihop med ett par fotografier hon gav mig där hon busade med några schäferhundar hemma i Mockfjärd. Att jag behöll det länge var inte bara av sentimentala skäl, utan kanske för att det var så snällt, lite sorgset skrivet av en tjej från landet. Tyvärr tror jag allt försvann vid senaste flytten.
 9789100103057

Det har gått bra för Lotta. Hon är enormt produktiv och har sedan debuten 2000 varit kultursidornas kelgris (även om jag ärligt talat inte tror förlaget tjänat mycket pengar på henne). Men nu är tiden som lågavlönad kulturarbetare över. Nu är det dags att träda in bland eliten. Nu väntar skattefria stipendier och lukrativa uppdrag. Som den första sextiotalisten har Lotta Lotass nu invalts i Svenska akademien på stol nummer 1. Grattis Lotta!

 

 

 

Edit: Jag är inte alls avundsjuk på dig Lotta. Nej, nej inte alls… eh…

Read Full Post »

Att arbeta i ett arkiv har säkert sina risker. Jag tänker på tunga lyft och en inte helt hälsosam miljö för astmatiker. Att se sin arbetsplats förvandlad till en grushög, att alla ens noga ordnade och förtecknade arkiv vräks ner under instörtande betongmassor är nog inget arkivarien föreställer sig ens i sina mest mörka stunder. Är det något hus som ska vara säkert så är det väl ett arkiv! Eller?

Enligt DN har dock det otänkbara hänt. I Köln har stadsarkivet rasat ihop som ett korthus, tre människor saknas ännu och mängder av oersättliga dokument och fotografier har gått till spillo. Man få bara hoppas att det mesta var digitaliserat och/eller publicerat.

Read Full Post »

Södra Säms kyrkor

Helt nära Sämsjön i Ulricehamns kommun i södra Västergötland ligger två intressanta fornlämningar. RAÄ 49 är ruinen efter Södra Säms gamla kyrka som övergavs på 1820-talet och konserverades på 1930-talet. Knappt tre hundra meter söder om denna är en medeltida kyrkogård, RAÄ 55, registrerad. De två fornlämningarna är tillsammans och var för sig extra intressanta. Detta utifrån framför allt två aspekter, dels är den medeltida kyrkans planform en så kallad absidsal vilken är mycket ovanlig, dels förekommer det endast sällan på landsbygden att två medeltida kyrkor ligger så nära varandra. Allt detta är ovanligt karta-sam men inte unikt då motsvarande planform, liksom förhållandet med tvillingkyrkor finns belagt på enstaka platser i Västergötland och i övriga Skandinavien. Däremot är denna dubbla anomali inte belagd någon annanstans. Vad var Södra Säm för en plats på 1000- och 1100-talen? Vad kan de två fornlämningarna och deras omgivande kulturlandskap berätta för oss?

Tillsammans med Vegbyortens hembygdsförening skall Kullenmannen under försommaren starta ett forskningsprojekt om detta. Projektet syftar i ett första skede till att datera och utreda Södra Säms gamla kyrkas äldsta byggnadshistoria liksom att dokumentera och datera de eventuella strukturer som kan finnas bevarade på den närbelägna kyrkogården.

Det finns många intressanta frågor man kan jobba med i området. Tidigare forskning som berört södra Västergötlands yngre järnålder och tidiga medeltid har främst fokuserat på material från övre Ätrandalen. Mycket tyder på att denna centralbygd sträcker sig en bra bit längre söderut än så, längs med Ätrans vattensystem och därför även omfattar Sämsjön med omgivningar.

Södra Säm gamla socken ligger i en skogs- och dalbygd i anslutning till mellersta Ätrandalen. Socknen uppodlades tidigt och är en del av landets rikaste område med fossila odlingsspår från förhistorisk och historisk tid. Generellt är trakten mycket rikt på fornlämningar från brons- och järnålder, exempelvis finns ett av Västergötlands större yngre järnåldersgravfält i Södra Säm, RAÄ 41. Under hög- och senmedeltid fanns runt sjöarna ett starkt frälse. Mycket talar för att denna situation även återspeglar de vikingatida maktstrukturerna i området även om denna aspekt inte är helt utredd.

Ny forskning har visat att Västergötland i princip var kristet redan vid 900-talets mitt, det vill säga kristet i betydelsen att de flesta av landskapets invånare vid denna tid definierade sig själva som kristna. Kristen begravningsritual praktiserades generellt och de kristna församlingarna förfogade med största sannolikhet över gudstjänstlokaler av något slag: små kapell eller kyrkor av trä. Hur dessa tidiga kyrkor såg ut, var de låg och om det generellt finns en kultplatskontinuitet från dessa första enkla kapell till de från 1200-talet kända sockenkyrkorna är frågor vi ännu inte har svar på.

Från slutet av 1000-talet och drygt hundra år framåt uppfördes i landskapet romanska stenkyrkor i en mycket stor omfattning. Mycket talar för att dessa första stenkyrkor var privatkyrkor uppförda på enskilda stormäns och/eller släkters initiativ. Men inte heller denna fråga är egentligen tillfredställande utredd.

Kanske en del av svaren på allt detta kan sökas i det spännande kulturlandskap man finner i Södra Säm med omgivning? Kullenmannen lär återkomma om detta. Stay tuned!

Read Full Post »

Kullenmannen sitter nu och korrekturläser Det medeltida Dalarna och Västmanland av Jonas Nordin. Jonas och jag samt Lena på Historiska media har jobbat nu en längre tid med manus och bilder. Sedan har Johan Laserna på Svensk bokform formgivit inlagan och nu lägger vi alltså sista handen på boken.

detmedeltidadalarnaochvastmanland2Bokstav för bokstav ska den nu långsamt läsas på jakt efter felskrivningar. Sedan går den till tryck för att finnas ute i bokhandeln i maj.

Det började 2004 med Det medeltida Västergötland som jag var författare till. Boken blev väl mottagen och sålde riktigt bra. Förlaget beslöt då att starta en serie med landskapsböcker med samma koncept. Kullenmannen har inte den detaljkunskapen om andra landskap som krävs för att skriva böckerna men blev istället redaktör för serien. Till dags dato har förutom Västergötland även det medeltida Skåne, Östergötland och Småland avhandlats.

Arkeologi är spännande och fantasieggande. Livet förr engagerar och väcker till eftertanke. Hur gjorde man då, vad kan forntidens människor lära oss som lever idag? Ja, inte finns det många böcker på det temat och efterfrågan är stor.

Jag kan uppleva att det finns ett vacuum, eller snarare ett sug efter populär arkeologi som vi arkeologer generellt är dåliga på att fånga upp. Egentligen är detta ganska dumt eftersom vi missar ett fantastiskt tillfälle att föra ut våra tankar och idéer. Jag tror att de flesta forskare drivs av något slags patos, man har några hjärtefrågor man brinner för. Och att kunna föra ut detta till en betydligt bredare massa än den kollegiala och snäva grupp som landets arkeologer utgör borde ha hög prioritet. Men icke. Vi är trots allt inte många som försöker popularisera våra forskningsresultat.

Inom historieämnet har man en helt annan berättartradition, vilket kan bero på att historisk forskning i sig genererar goda historier, till skillnad från arkeologiska rapporter med anläggningsbeskrivningar och fyndtabeller. Men jag är övertygad om att det trots allt går att skriva god arkeologisk populärvetenskap och det är det jag försökt visa med bokserieprojektet ”Det medeltida…”

Nej… tillbaka till tryckfelsnisses härjningar… han är bara så retlig!

 

Read Full Post »