Kullenmannen har precis börjat läsa Arkadij Babtjenkos reportagebok Georgien, augusti 2008 – Bilder av ett litet krig. Babtjenko är en rysk journalist som arbetar för tidskriften Novaja Gazeta i Moskva. Som 18-årig värnpliktig deltog han i det första tjetjenienkriget 1994. Under det andra tjetjenienkriget 1999 återvände han dit men nu som journalist. Hans berättelse därifrån, Krigets färger – ett vittnesmål, som kom 2007 har redan blivit något av en klassiker.
Hans senaste bok handlar alltså om kriget i Georgien förra sommaren och når enligt GP:s recensent kanske inte upp till riktigt samma höga litterära nivå som hans tidigare bok om Tjetjenien. Kullenmannen håller med men tycker ändå att den är riktigt ruggig, ja direkt plågsam att plöja igenom. Det är tveksamt om jag orkar läsa färdigt den. Inte det att den skulle vara dåligt skriven. Det är bilderna jag har svårt för. Av bokens 94 bilder från kriget i Georgien är några mycket närgångna bilder på sårade och stupade soldater. Lemlästade, förbrända och förvridna kroppar, i något fall bara en köttklump.
Jag kom att tänka på en annan bild som förföljt mig genom åren. 1987-88 arbetade Kullenmannen som biståndsarbetare i Nicaragua. Där hade man, lindrigt uttryckt, en annan syn på döden än vad jag var van vid. Militärkupper, förtryck, revolution och inbördeskrig kombinerat med skriande fattigdom och grasserande sjukdomar hade gjort att döden var ständigt närvarande i vardagen. Ungefär som det en gång i tiden var här i Sverige, inbillar jag mig. I vilket fall såg jag i en dagstidning i Nicaragua en artikel om en bilolycka. En man, en lokal politiker, hade dött och helt ogenerat hade tidningens fotograf tagit en bild rätt upp och ned på den döde liggandes på gatan. Mycket obehaglig bild tyckte jag, av stort nyhetsvärde ansåg säkert tidningen. På samma sätt kunde man efter tsunamin 2004 i utländska medier (och på nätet) se bilder på drunknade. Rätt eller fel att publicera? Jag menar att det lätt kan bli spekulativt och sensationslystet. Man kan verkligen fråga sig vilket syftet är med sådan bildpublicering, dödsporr som jag skulle vilja kalla det.
Däremot tjänar bilderna i Babtjenkos bok ett viktigt syfte, nämligen att visa på konsekvenserna av högtravande nationalism och chauvinism. Kriget är politikens förlängning skrev en gång den tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz. Nej, det är det inte. Krig är det mest omänskliga och naturvidriga som finns. Ett enormt tragiskt misslyckande. Det är varken ett spännande äventyr eller ett uttryck för något ”högre”. Genom att publicera böcker om krigets nakna och osminkade sanning kan vi förhindra att det sker igen. Nie Wieder Krieg – Aldrig mera krig!
Georgien och Nicaragua ligger långt bort. Arkeologin däremot för oss närmare det obehagliga. Vi kan då välja att betrakta de döda i massgraven Korsbetningen i Visby som kuriosa, kanske som något gotiskt kittlande eller, som Kullenmannen föredrar, ett antikrigsmanifest. Där menar jag att våra museer har en viktig pedagogisk uppgift.
Detta blev en något dyster bloggpost. Men kom ihåg att vi alla lever just nu, att det är enklare att älska än att hata och att sommaren är underbar!
Lämna en kommentar