Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2009

sam_2

Södra Säms kyrkoruin. Teckning 1868 av Djurklou.

Till hösten kommer Kullenmannen göra en mindre forskningsgrävning av två kyrkoruiner i Södra Säm i Ulricehamns kommun i Västergötland. Som mina trogna läsare vet har jag redan tidigare skrivit om detta. En av de två kyrkorna har en lite annorlunda planlösning, kanske någon har en idé om detta?

Med några få undantag har Västergötlands romanska 1100-talskyrkor ett ganska enhetligt utseende: ett litet långhus, med smalare kor med eller utan absid i öster och ibland ett torn i väster. Men ruinen efter Södra Säms gamla kyrka ser inte riktigt ut så, den är en så kallad absidsal, alltså en kyrkobyggnad med ett långhus utan kor där istället en absid sluter an direkt mot långhusets östra vägg.sam1

Denna planlösning – absidsalen – är mycket ovanlig i Skandinavien. Ovanlig men inte okänd. I Västergötland kan det förutom i Södra Säm ha funnits ytterligare en, Agnetorps kyrka i Tidaholm, daterad till 1100-talet. Absiden i Agnetorp skall dock redan på 1300-talet ha rivits och ersatts av ett traditionellt rakslutet kor.

I övriga Sverige är Eds kyrka i södra Uppland den av forskningen kanske mest uppmärksammade absidsalen. Den uppfördes vid 1100-talets mitt eller tredje fjärdedel. Långhuset förlängdes dock österut och absiden revs då kyrkan bygdes om till en gotisk salskyrka på 1300-talet. Även Lovö gamla kyrka i Uppland kan ursprungligen ha sett likadan ut. Det finns även några enstaka absidsalar i Norge och Danmark, samtliga daterade till romansk tid. Typen är också känd i Tyskland.

Angående tolkningen skulle man eventuellt kunna peka på bysantinska förebilder men då skulle man även vilja ha ytterligare ett par miniabsider på absidmurens norra och södra sida. Ytterligare en tolkning, som bland annat förts fram vad gäller den enda bevarade absidsalen i Skandinavien, Burs kyrka i Jylland, är att man först påbörjat ett bygge av en betydligt större kyrka. Efter att ha byggt kor och absid har man dock av någon anledning valt att inte fortsätta bygget så som planerat utan istället förlängt det tänkta koret och gjort det till ett långhus. Kanske det var så även i Säm? Man kan då konstatera att långhuset och absiden i Södra Säm är nästan exakt lika bred som koret och absiden i Falköpings kyrka, Västergötlands största kända romanska församlingskyrka efter domkyrkan i Skara och kyrkan i Husaby. Man blir verkligen nyfiken på vad Södra Säm var för en plats på 1000- och 1100-talen?

Är det någon av Kullenmannens läsare som har någon idé eller synpunkt på denna mycket ovanliga men inte helt okända tidigmedeltida kyrkotyp? Alla idéer och tankar mottages tacksamt.

Read Full Post »

img_0883

 

Praktisk kulturmiljövård sju kilometer norr om Anten. Det bor allt en liten rallarwannabe i Kullenmannen…

Read Full Post »

Det finns nog en och annan av Kullenmannens läsare som undrar var arkeologin tog vägen i denna arkeologiblogg, och inte minst då arkeologi relaterat till Kinnekulle? Hm, ja det ska erkännas att det hittills inte blivit så mycket av den varan.

Så då slår vi väl till med en rejäl kinnekullearkeologisk bloggpost. Det finns på Kinnekulle ett litet trevlig gravfält, beläget längs med landsvägen nästan mitt emellan Västerplana och Medelplana kyrkor. I Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister heter det Vg, Medelplana sn, RAÄ 1, men kallas allmänt för Tredingsstenarna. Namnet kommer av tre numera oläsliga minnesstenar som står uppradade längs med gravfältets kant (enligt en 1800-talsuppgift ska det på en av stenarna ha stått ”Kung Sverkers grav”. Eh, visst, säkert…). Enligt inventeringen består gravfältet idag av sjutton stensättningar och en hög. Bror Schnittger undersökte åtta högar och en stensättning redan 1915. Han påträffade brända ben och enstaka metallföremål, bland annat en enkelskalig spännbuckla och en ringnål, båda daterade till 800-tal. Eftersom det inre och yttre gravskicket i samtliga gravar var relativt likartat kan man datera de undersökta gravarna till vendeltid-äldre vikingatid. För den som är mer intresserad skriver jag om gravfältet och Schnittgers undersökning i min avhandling ”Västergötlands kristnande”, katalogpost 45, sid 144.

Enkelskalig

Enkelskalig spännbuckla, 800-tal. Vg, Medelplana sn, RAÄ 1, fynd i anl 20. Shm 15459

 

Tyvärr är gravfältet idag ganska illa utsatt från flera olika håll. Varje år plöjs det bara ett par meter från de ytterst liggande högarna. Ett år när jag besökte platsen hade sorkar gjort hundratals små högar över hela gravfältet där man kunde se mängder av små brända ben och någon enstaka keramikbit (som naturligtvis fick ligga kvar). Men varken den närgångne, djupplöjande (?) jordbrukaren eller de flitiga sorkarna är fornlämningens värsta fiende. Dess främsta fiende är de som borde vara dess största vän och tillskyndare: den lokala hembygdsföreningen och länsstyrelsens kulturmiljöenhet.

Det är nämligen så att varje år, inför Valborg, samlar den lokala hembygdsföreningen ihop stora mängder ris och annat brännbart material på en plats mitt i fornlämningen. Man har nämligen sedan gammalt en tradition att tända en Valborgseld där. Redan för tio årsedan anmälde Kullenmannen detta till länsstyrelsen i Mariestad. Det kunde bara inte vara så att detta var godkänt av myndigheten. Jag menade att hembygdsföreningen bröt mot 2 kap. 6 § i Kulturmiljölagen, där det bland annat står att det är förbjudet att ändra eller skada en fast fornlämning. Att årligen mitt i fornlämningen tända en stor eld kan inte annat än jämföras med skadegörelse. Det finns även prejudikat från andra län där länsstyrelserna tydligt satt ner foten i sådana här ärenden.

Den ansvarige tjänstemannen på länsstyrelsen i Mariestad, han svarade mig ungefär att detta var en gammal fin tradition man länge ägnat sig åt, att man år efter år eldade på samma plats och att hembygdsrörelsen var våra vänner som vi inte skulle stöta oss med. Och eldandet har sedan dess pågått år efter år vilket jag ungefär så här års brukar blir påmind om då rishögen växer till sig.

Spontant tycker jag själv fortfarande att man inte ska tillåta sådant här. Det finns en risk att det uppstår något som filosoferna kallar ”hala backen”, alltså att man genom att ta ett litet ofarligt steg riskerar att halka ner för en hal backe där det längst ner inte är så trevligt och ofarligt. Alltså, i det här fallet, att respekten för fornlämningarna urholkas. Får hembygdsföreningen bränna skräp på fornlämningar får väl jag också göra det… Samtidigt kan man ju invända att gravfältet redan är hyfsat dokumenterat av Schnittger och att detta är ett sätt att praktiskt bruka vårt kulturarv, och hålla intresset för kulturarvet vid liv och därmed legitimera kulturmiljövården.

Frågan är intressant och högaktuell, inte bara för att vi närmar oss den 30 april med stormsteg, utan även för att detta sätter fokus på vad vi ska använda våra fornlämningar till och hur vi ska behandla dem. Min egen inställning är numera inte solklar även om jag lutar mot att Valborgs- eller vanligare i Västsverige, Påskbrasor mitt bland stensättningar och högar är att gå över gränsen.

Jag undrar nu vad Kullenmannens läsare tycker. Är det rätt att låta hembygdsföreningen få fortsätta denna ”götiska” tradition eller bör länsstyrelsen omedelbart stoppa det årliga eldandet? Delta i omröstningen och skriv gärna en kommentar.

Read Full Post »

Betrakta nedanstående bild. Du har säkert sett den förr. Kullenmannen hittade den i Lyckad nedfrysning av herr Moro. Men det var inte första gången jag såg den.

Bildtext ur Lyckad nedfrysning av herr Moro (s. 80): Tysk soldat skjuter mor och barn. Lettland 1942

Bildtext ur Lyckad nedfrysning av herr Moro (s. 80): Tysk soldat skjuter mor och barn. Lettland 1942

Bilden visar en tysk soldat som siktar mot en mamma som med sitt lilla barn i famnen flyr för sitt liv. Av alla krigsbrott är nog detta att kallblodigt avrätta värnlösa civila det värsta som finns. Tyvärr har vi sett det allt för många gånger i historien Bilden ovan är sann i den bemärkelsen att den illustrerar händelser som bara inträffade allt för ofta under andra världskriget. Så här såg det ut när SS, ofta med benäget bistånd av lokal högermilis, föste samman judar och romer på fält utanför Östeuropas många små städer och byar. Kvinnor, barn gamla och unga, ingen sparades.

Problemet med just det här fotografiet är att den är beskuren med ungefär två tredjedelar i sidled. Jag har tyvärr inte lyckats hitta originalet nu när jag letat inför denna bloggpost. Men när man ser den obeskurna originalbilden ser det faktiskt ut som om soldaten siktar mot något annat annat vid sidan om kvinnan med barnet. Tagen helt ur sitt sammanhang ser det faktiskt ut som om han skyddar dem mot en förföljare. Kanske en inte helt rimlig tolkning men obeskuren ser faktiskt bilden ut så. 

Sagt detta vill jag på inget sätt förminska det lidande nazismens offer utsattes för utan bara påminna om att ett foto inte alltid förmedlar den slutliga sanningen om det som avbildas. Vi måste komma ihåg att även före Photoshops tid kunde man manipulera bilder.

Read Full Post »

Glad påsk…

… ska man inte säga har jag förstått. Vi som är kristna ska gå omkring och se dystra ut nu de närmaste dagarna. Det är ganska svårt när man möter en gumma som lilla So, Kullenmannens yngsta ättelägg.

Fialisa

Read Full Post »

Vid valet 2006 gjorde folkpartisten Cecilia Wikström ett försöka att lansera idén om en statligt sanktionerad litteraturkanon. Alltså att någon, det vill säga statens experter, skulle göra ett urval av de viktigaste litterära verken på svenska som alla i detta land skulle läsa och kunna. Själva idén med en kanon (uttalas kánon) är att det ska handla om verk som skulle förmedla något slags allmänsvensk värdegrund, som ska läras ut i skolan och omfattas av alla. Jag tror inte det vore någon bra idé. Att ovanifrån servera moral, etik och god smak kan inte annat än bli direkt kontraproduktivt. Sådana insikter måste få växa och mogna fram inifrån, naturligtvis med hjälp utifrån.

Det viktiga, menar Kullenmannen, är väl inte att man på tröskeln till vuxenlivet kan redogöra för innehållet i vissa noga utvalda monumentala klassiker utan snarare att man överhuvudtaget läser och reflekterar över existentiella frågeställningar. 

herr-moro

Jag kom och tänka på detta när jag härom dagen hittade mitt egna, väl tummade exemplar av antologin Lyckad nedfrysning av herr Moro (Ordfront 1997). Tyvärr är boken sedan en tid helt slut på förlaget. Så istället för att mynna ut i ett boktips så här i konfirmationstider så som jag hade tänkt, blir den här texten i stället en uppmaning till förlaget att omedelbart ge ut en ny upplaga av denna ständigt aktuella bok.

Det började med att Stockholms läns landsting såg att vårdutbildningarnas popularitet dalade katastrofalt omkring 1990. Vi som var med då kommer ihåg hur det var. På 80-talet skulle man vara ung och snygg och satsa på sig själv. Så vid 90-talets början ansågs det inte längre sexigt att jobba med gamla och sjuka. Landstinget, som såg stora pensionsavgångar den närmaste tiden, oroades med all rätt. Kanske skulle man inte få tag på tillräckligt med personal i framtiden, så vad göra? Tanken föddes då att man med hjälp av en kampanj, riktad till länets alla 16-åringar, skulle göra det mer attraktivt att ta hand om andra än bara sig själv. Ett antal miljoner kronor anslogs och en grupp kulturarbetare engagerades, bland andra filmaren Roy Andersson.

Ett mycket intressant och unikt projekt startades. Ett projekt som bland annat resulterade i just boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Tanken var att den skulle delas ut till samtliga elever i nian. Redan med en gång blåste det upp till strid. Den var för flummig, konstig och obegriplig ansåg ett stort antal, framför allt borgerliga debattörer. Bland annat skrev sju överläkare på KI ett öppet brev till landstinget där man ifrågasatte vad genmanipulerade kor med gigantiska juver har med vårdutbildningar att göra (suck… vilken ända ska man börja i?)

Det gick prestige i projektet, dåvarande skolministern Beatrice Ask engagerade sig mot och efter regimskiftet vid valet 1992 i Stockholms län la man helt enkelt ner kampanjen. Man plockade ut herr Moro ur isblocket och slängde istället ner hela upplagan av boken. Och där fick den alltså ligga tills Ordfront förlag 1997 gav ut den.

Boken är egentligen inte speciellt tjock. Den innehåller ett femtiotal okommenterade originaltexter vari djupa, svåra existentiella frågor behandlas förvånansvärt lättillgängligt, allt illustrerat av 157 bilder ut fotohistorien. Text och bild följs åt på ett mycket intresseväckande, ibland lite gåtfullt vis: Pär Lagerkvists novell Far och jag följs av det första kända fotografiet av en människa, som följs av FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, som följs av en haiku från 1600-talet, som följs av George Orwells novell Hängningen... och så vidare. 

Texterna och bilderna handlar alltså samtliga i någon mening om människans värde. Vad är en människa? Detta är inte bara frågor som var aktuella omkring 1990. Det är evigt mänskliga frågor man måste ha börjat funderat på när man står på gränsen till vuxenvärlden. Så hellre då än att få en sträng och tung litterär kanon bankad i huvudet bör ungdomarna få redskap att själv leta reda på texter och fördjupningar om människan i tid och rum. Bland de bästa initiativ i den vägen som någonsin gjorts måste man framhålla sammanställningen Lyckad nedfrysning av herr Moro.

Sjutton år har gått sedan antologin först gavs ut av Stockholms läns landsting och tolv år sedan Ordfront gav ut den och nu är den alltså slut på förlaget. Den skulle verkligen kunnas ges ut igen. Kanske man kunde redigera om den lite, lägga till någon ny text och/eller bild? Tyvärr är behovet av den här boken större än någonsin. Är det pengar som saknas? Ge mig en offert så ska jag genast börja söka pengar för detta är ett arbete som bara måste spridas igen!

skopje1

Far med sitt döda barn efter jordbävningen i Skopje, Jugoslavien 1963 (Foto: Nocella, ur Lyckad nedfrysning av herr Moro, s. 99).

Read Full Post »

Kullenmannen har alltid haft lite svårt för Den Store Ingmar Bergman. Inte människan eller regissören Bergman utan just Geniet Ingmar Bergman. Har aldrig liksom förstått hans storhet. Visst, en del filmer är bra men inte bättre än flera andra från samma tid, exempelvis av Hasse Ekman och visst, flera dramatenuppsättningar är bra, men inte bättre än flera av Lars Noréns. Den devota inställning till Geniet Bergman man möter hos i stort sett varje kulturellt engagerad människa i detta land är mycket märklig. Men det finns undantag.

En av Kullenmannens stora idoler, regissören Roy Andersson, sa för ett par år sedan följande i en intervju i Tidningen Kulturen  om ett möte med Den Store Bergman:

roy

Roy Andersson (Foto: Lisa Runesson)

Under sin tid på filmskolan var Roy Andersson med i en grupp som hette Grupp 13. Tillsammans gjorde de Den vita sporten (1968), en dokumentärfilm om de vilda protesterna i Båstad i samband med den väldigt omdebatterade tennismatchen mellan Sverige och apartheidlandet Rhodesia samma år. Ingmar Bergman var vid den här tiden inspektor, alltså tillsyningsman, på filmskolan. Det innebar att eleverna en gång om året skulle komma upp till hans kontor på SF för utvärdering.

- Bergman hatade den här filmen. Han varnade mig för att göra politiska filmer om jag ville göra långfilm.

Året efter var Andersson regiassistent åt Bo Widerberg på Ådalen 31 (1969).

 

Bra! Man måste våga ifrågasätta auktoriteter. Eller som jag läste häromdagen (tyvärr saknar jag referens). Om inte stenåldersbarnen satte sig upp mot sina föräldrar hade vi fortfarande levt på stenåldern.

 

Edit: På förekommen anledning skulle jag vilja påpeka att Widerbergs Ådalen 31 förmodligen är den mest politiska långfilm som någonsin gjorts i Sverige.

Read Full Post »

Older Posts »