Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kinnekulle’ Category

Burlesk dopfunt

Kullenmannen skrev häromdagen om en av sina favoritkyrkor, Västerplana kyrka på Kinnekulle. Så som brukligt är hör en dopfunt till kyrkans inventarier. Den är lite speciell på flera vis. Egentligen finns det två funtar i kyrkan, där finns nämligen ytterligare ett fragment. Enligt kyrkans informationsbroshyr kommer den från ”en förmodad kyrka i Martorp”. Mjaha men mer troligt är väl att den kommer från ett av alla de stenbrott som finns vid det närbelägna Martorp. Kanske vore detta något att kolla upp? Kinekulles medeltida stenbrott? Generellt är platserna och utseendet på de medeltida stenverkstäderna som bevisligen funnits i området helt okända. Se där ett arkeologisk projekt växer fram. Men nu var det inte detta funtfragment jag skulle skriva om utan om kyrkans ordinarie, den här nedan.

IMG_1125

Funten tillskrivs en man som hette Othelric. Han var en stenhuggaremästare som verkade i Kinnekulletrakten mellan ungefär 1140 och 1170. Denna konstnär har fått sitt namn efter en inskrift i Skälvum kyrka. Där står ”Othelric me fecit” Othelric gjorde mig. Om det är namnet på stenhuggarmästaren eller byggherren, Skälvums patronus, ska vara osagt. I vilket fall har denna person fått ge namn åt en grupp med romanska stenarbeten, i huvudsak koncentrerade till kyrkorna kring Kinneviken.

Funten i Västerplana är mycket fin. Runt cuppan löper en arkad. I den ser vi olika figurscener: en ryttare slåss med ett lejon, en kentaur attackeras av en drake (som mer ser ut som en arg terrier med fjäll), en heraldiskt utformad örn och till sist ser vi en biskop.

IMG_1150

Den har ett centralt uttömningshål och har varit bemålad i sen tid, men det tycks inte som om målningens ålder är helt utredd. Kanske är den ursprunglig? Nej, nu har jag gått som katten kring het gröt en stund. Nu kommer vi till det riktigt intressanta och udda, åtminstone för att vara något man finner i en svensk församlingskyrka: locket!

I standardverket om Skaraborgs dopfuntar (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1971-72) står det i katalogen att ”Funten har barockt lock.” I församlingens broshyr står det att funten har ”ett lock med träskulpturer från 1600-talet”. Kullenmannen tycker att församlingen och forskningen fegat när det gäller det här locket. Det är helt enkelt unikt och förtjänar att uppmärksammas mer. Titta bara!

IMG_1151

IMG_1157

Västerplana kyrka övergavs på 1820-talet och låg i malpåse fram till 1924 då den återinvigdes. Detta fick till följd att det pryda och trista 1800-talet lyser med sin frånvaro i kyrkorummet. Funtens lock, som troligen är gjord omkring 1700, är ett utsökt exempel på vad man skulle kunna kalla bondbarock och skulle aldrig överlevt det puritanska 1800-talet i en vanlig kyrka. Titta på de nakna höggravida kvinnorna, deras rosiga kinder och blonda lockar, putande bröst och stora mage. Fantastiska figurer är bara förnamnet. Det är egentligen inte så konstigt att det är just på en dopfunt man hittar detta. Dopet är inte bara det nyfödda barnets inträde i den kristna gemenskapen. Ur ett folkligt religiöst perspektiv kan det ju även ses som en hyllning till kvinnan som fött barnet och blir därmed ett slags fruktbarhetsrit. ”Milf” långt innan begreppet uppfanns. Vem sa att gamla kyrkor var tråkiga?

Annonser

Read Full Post »

Det kanske har framgått att Kullenmannen är svag för äldre kyrkor. När jag arbetade med min avhandling satt jag en period ofta i det Antikvarisk-topografiska arkivet, ATA, i Stockholm. Jag kan villigt erkänna att mycket tid gick bort på allt annat spännande man hittade där och som inte dirket var avhandlingsrelaterat. En dag fastnade jag i kapseln om Västerplana kyrka i Västergötland. Med sirlig handstil hade någon skrivit kyrkoruin efter kyrkans namn, en upplysning som sedan var överstryken med rödpenna. Västerplana kyrkaDet där var märkligt. Jag visste ju mycket väl att kyrkan ingalunda var någon ruin utan en levande församlingskyrka med högmässor, dop och begravningar. Kanske hade det funnits ytterligare någon kyrka i socknen?

Nja, så var nu inte fallet. Istället var det så att från 1820 och hundra år framåt var kyrkan övergiven och vid tiden för förra sekelskiftet mer eller mindre att betrakta som en ruin. Bilder från 1900-talets början som jag rotade fram i ATA:s bildarkiv visade bland annat trasiga fönster och att en björk växte inne i långhuset. Man beslöt då – sannolikt i sista stund – att rädda kyrkan. En varsam renovering genomfördes och 1924 kunde den återinvigas.

Denna hundraåriga törnrosasömn gjorde att det pryda och småtråkiga 1800-talet lyser med sin frånvaro. Här är det burleskt 1700-tal som gäller!

Trots att Västerplana befinner sig lite i skuggan av sina mer namnkunniga grannar Husaby och Forshem är nog detta en av Kullenmannens absoluta favoritkyrkor i området. Den har en intressant byggnadshistoria, fina inventarier och utstrålar en mycket speciell atmosfär. Dessutom får man ofta vara ifred i kyrkan, bussarna med arnturister på väg till Forshem stannar sällan till här.

Tvärtemot vad församlingen påstår i sin lilla informationsbroshyr är detta inte i huvudsak någon medeltida kyrka. Den är till största delen en senbarockkyrka från 1700-talets början om än med medeltida ursprung. På 1100-talet uppfördes på platsen en liten, enkel romansk stenkyrka med rakt korslut i öster och ett sekundärt uppfört romanskt västtorn. Denna planlösning var oförändrad fram till 1730-talet då en genomgripande om och tillbyggnad ägde rum. Vad man gjorde var att bygga till två korsarmar, en i norr och en i söder varvid kyrkans altare flyttades till den södra delen. Samtidigt målades och smyckades kyrkan rikligt enligt tidens smak. Denna nästintill dekadenta barockinredning tycker Kullenmannen är riktigt, riktigt häftig.

Västerplana kyrka – interiör

Bilden tagen från norr mot söder. Notera hur det romanska långhusets väggar brutits igenom. Till höger skymtar ingången från tornet.

 

Den "nya" altarplaceringen

Södra korsarmen med predikstol från 1600-talet och altartavla från 1737

 

Närbild altartavla

Närbild altartavla. Ursäkta den usla bildkvaliteten.

 

Det romanska koret

Det romanska koret fungerar idag som dop- eller sidoaltare. Altarskivan är medeltida men kalkmålningarna från 1600-talet.

 

Detalj

Dessa obetalbara figurer återfinner man över kyrkans norra ingång.

 

Bland kyrkans fina inventarier av medeltida ursprung kan man särskilt nämna dopfunten från 1100-talet med ett mycket märkligt lock från 1700-talet (men den förtjänar en egen bloggpost). Dessutom finner man en madonna från 1200-talet och ett högmedeltida triumfkrucifix.

Madonna

Madonna, 1225-1300

Triumfkrucifix

Triumfkrucifix, högmedeltid

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En kyrka väl värd en omväg tycker Kullenmannen.

Read Full Post »

För en liten tid sedan skrev Kullenmannen om ett illa utsatt gravfält på Kinnekulle. Människor och djur går hårt åt det. Den naturliga ”site formation process” gravfältet genomgår är kanske inte så mycket att göra åt, däremot är den årligen återkommande valborgsmässoelden något som starkt kan ifrågasättas ur antikvarisk synvinkel.  Den poll jag ordnade om detta visade att Kullenmannens läsare tycker det är OK att bränna sopor och trädgårdsavfall på fornlämningar. Med siffrorna 8 för och 5 mot tyckte ni, kära läsare, att denna ”forna sed” skulle få fortsätta, åtminstone på Vg, Medelpana RAÄ 1. Wel, well jag för min del betraktar omröstningen som rådgivande och har ännu inte bestämt om jag ska göra en formell anmälan till länsstyrelsen eller inte. Vi får se.

I vilket fall besökte Kullenmannen det nu världsberömda (?)  gravfältet på självaste valborgsmässoafton. Tänkte wallraffa lite, spela intresserad allmänhet, få några bra bilder samt göra en trevlig utflykt med barnen.

img_09371

Det var som jag mindes. Man plöjer mindre än en meter från stensättningarna…

 

img_0942

Gravfältet kallas för Tredingstenar efter dessa tre stenar, varav en alltså ska ha rests över ”Kung Sverker”, dahh…

 

img_0939

Jaha, så var det alltså det här med elden. Även i år kunde jag konstatera att man förberedde en riktig stor brasa mitt på, verkligen mitt på fornlämningen, bara några meter från synliga stensättningar. Nej, det här kändes INTE ok. Jag tycker verkligen inte att man ska få göra såhär.

I vilket fall: i år blev inte denna uråldriga tradition av eftersom det rådde eldningsförbud i området, moahahahah…! Arrangörerna så lite snopna ut men utlovade ändå körsång och tal till våren. Kullenmannen med familj smög in på Kinnekulle hembygdsförenings bygdegård som dagen till ära höll öppet och stödköpte en kopp kaffe till far, saft och bullar till ungarna. Talen och studentsången hoppade vi över den här gången.

Read Full Post »

img_10101

Först en god ale i trädgården

img_0994

Sedan en promenad ner till Råbäcks hamn. Kinnekulle när det är som bäst.

Read Full Post »

Det finns nog en och annan av Kullenmannens läsare som undrar var arkeologin tog vägen i denna arkeologiblogg, och inte minst då arkeologi relaterat till Kinnekulle? Hm, ja det ska erkännas att det hittills inte blivit så mycket av den varan.

Så då slår vi väl till med en rejäl kinnekullearkeologisk bloggpost. Det finns på Kinnekulle ett litet trevlig gravfält, beläget längs med landsvägen nästan mitt emellan Västerplana och Medelplana kyrkor. I Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister heter det Vg, Medelplana sn, RAÄ 1, men kallas allmänt för Tredingsstenarna. Namnet kommer av tre numera oläsliga minnesstenar som står uppradade längs med gravfältets kant (enligt en 1800-talsuppgift ska det på en av stenarna ha stått ”Kung Sverkers grav”. Eh, visst, säkert…). Enligt inventeringen består gravfältet idag av sjutton stensättningar och en hög. Bror Schnittger undersökte åtta högar och en stensättning redan 1915. Han påträffade brända ben och enstaka metallföremål, bland annat en enkelskalig spännbuckla och en ringnål, båda daterade till 800-tal. Eftersom det inre och yttre gravskicket i samtliga gravar var relativt likartat kan man datera de undersökta gravarna till vendeltid-äldre vikingatid. För den som är mer intresserad skriver jag om gravfältet och Schnittgers undersökning i min avhandling ”Västergötlands kristnande”, katalogpost 45, sid 144.

Enkelskalig

Enkelskalig spännbuckla, 800-tal. Vg, Medelplana sn, RAÄ 1, fynd i anl 20. Shm 15459

 

Tyvärr är gravfältet idag ganska illa utsatt från flera olika håll. Varje år plöjs det bara ett par meter från de ytterst liggande högarna. Ett år när jag besökte platsen hade sorkar gjort hundratals små högar över hela gravfältet där man kunde se mängder av små brända ben och någon enstaka keramikbit (som naturligtvis fick ligga kvar). Men varken den närgångne, djupplöjande (?) jordbrukaren eller de flitiga sorkarna är fornlämningens värsta fiende. Dess främsta fiende är de som borde vara dess största vän och tillskyndare: den lokala hembygdsföreningen och länsstyrelsens kulturmiljöenhet.

Det är nämligen så att varje år, inför Valborg, samlar den lokala hembygdsföreningen ihop stora mängder ris och annat brännbart material på en plats mitt i fornlämningen. Man har nämligen sedan gammalt en tradition att tända en Valborgseld där. Redan för tio årsedan anmälde Kullenmannen detta till länsstyrelsen i Mariestad. Det kunde bara inte vara så att detta var godkänt av myndigheten. Jag menade att hembygdsföreningen bröt mot 2 kap. 6 § i Kulturmiljölagen, där det bland annat står att det är förbjudet att ändra eller skada en fast fornlämning. Att årligen mitt i fornlämningen tända en stor eld kan inte annat än jämföras med skadegörelse. Det finns även prejudikat från andra län där länsstyrelserna tydligt satt ner foten i sådana här ärenden.

Den ansvarige tjänstemannen på länsstyrelsen i Mariestad, han svarade mig ungefär att detta var en gammal fin tradition man länge ägnat sig åt, att man år efter år eldade på samma plats och att hembygdsrörelsen var våra vänner som vi inte skulle stöta oss med. Och eldandet har sedan dess pågått år efter år vilket jag ungefär så här års brukar blir påmind om då rishögen växer till sig.

Spontant tycker jag själv fortfarande att man inte ska tillåta sådant här. Det finns en risk att det uppstår något som filosoferna kallar ”hala backen”, alltså att man genom att ta ett litet ofarligt steg riskerar att halka ner för en hal backe där det längst ner inte är så trevligt och ofarligt. Alltså, i det här fallet, att respekten för fornlämningarna urholkas. Får hembygdsföreningen bränna skräp på fornlämningar får väl jag också göra det… Samtidigt kan man ju invända att gravfältet redan är hyfsat dokumenterat av Schnittger och att detta är ett sätt att praktiskt bruka vårt kulturarv, och hålla intresset för kulturarvet vid liv och därmed legitimera kulturmiljövården.

Frågan är intressant och högaktuell, inte bara för att vi närmar oss den 30 april med stormsteg, utan även för att detta sätter fokus på vad vi ska använda våra fornlämningar till och hur vi ska behandla dem. Min egen inställning är numera inte solklar även om jag lutar mot att Valborgs- eller vanligare i Västsverige, Påskbrasor mitt bland stensättningar och högar är att gå över gränsen.

Jag undrar nu vad Kullenmannens läsare tycker. Är det rätt att låta hembygdsföreningen få fortsätta denna ”götiska” tradition eller bör länsstyrelsen omedelbart stoppa det årliga eldandet? Delta i omröstningen och skriv gärna en kommentar.

Read Full Post »

Det kommer en sommar..

 

Kinnekulle 29 mars 2009

Kinnekulle 29 mars 2009

Kullenmannen gick i snö och slask i helgen. Men efter regn kommer sol lika säkert som att dag följer på natt. Visst ljusnar det lite på himlen…?

 

Sommar på Kinnekulle

Kinnekulle juli 2007

Read Full Post »