Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Politik’ Category

forf_babtjenko

Kullenmannen har precis börjat läsa Arkadij Babtjenkos reportagebok Georgien, augusti 2008 – Bilder av ett litet krig. Babtjenko är en rysk journalist som arbetar för tidskriften Novaja Gazeta i Moskva. Som 18-årig värnpliktig deltog han i det första tjetjenienkriget 1994. Under det andra tjetjenienkriget 1999 återvände han dit men nu som journalist. Hans berättelse därifrån, Krigets färger – ett vittnesmål, som kom 2007 har redan blivit något av en klassiker.

Hans senaste bok handlar alltså om kriget i Georgien förra sommaren och når enligt GP:s recensent kanske inte upp till riktigt samma höga litterära nivå som bok_babtjenko2_350hans tidigare bok om Tjetjenien. Kullenmannen håller med men tycker ändå att den är riktigt ruggig, ja direkt plågsam att plöja igenom. Det är tveksamt om jag orkar läsa färdigt den. Inte det att den skulle vara dåligt skriven. Det är bilderna jag har svårt för. Av bokens 94 bilder från kriget i Georgien är några mycket närgångna bilder på sårade och stupade soldater. Lemlästade, förbrända och förvridna kroppar, i något fall bara en köttklump.

Jag kom att tänka på en annan bild som förföljt mig genom åren. 1987-88 arbetade Kullenmannen som biståndsarbetare i Nicaragua. Där hade man, lindrigt uttryckt, en annan syn på döden än vad jag var van vid. Militärkupper, förtryck, revolution och inbördeskrig kombinerat med skriande fattigdom och grasserande sjukdomar hade gjort att döden var ständigt närvarande i vardagen. Ungefär som det en gång i tiden var här i Sverige, inbillar jag mig. I vilket fall såg jag i en dagstidning i Nicaragua en artikel om en bilolycka. En man, en lokal politiker, hade dött och helt ogenerat hade tidningens fotograf tagit en bild rätt upp och ned på den döde liggandes på gatan. Mycket obehaglig bild tyckte jag, av stort nyhetsvärde ansåg säkert tidningen. På samma sätt kunde man efter tsunamin 2004 i utländska medier (och på nätet) se bilder på drunknade. Rätt eller fel att publicera? Jag menar att det lätt kan bli spekulativt och sensationslystet. Man kan verkligen fråga sig vilket syftet är med sådan bildpublicering, dödsporr som jag skulle vilja kalla det.Käthe Kollwitz - Nie Wieder Krieg!

Däremot tjänar bilderna i Babtjenkos bok ett viktigt syfte, nämligen att visa på konsekvenserna av högtravande nationalism och chauvinism. Kriget är politikens förlängning skrev en gång den tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz. Nej, det är det inte. Krig är det mest omänskliga och naturvidriga som finns. Ett enormt tragiskt misslyckande. Det är varken ett spännande äventyr eller ett uttryck för något ”högre”. Genom att publicera böcker om krigets nakna och osminkade sanning kan vi förhindra att det sker igen. Nie Wieder Krieg – Aldrig mera krig!

Bild: Gotlands museumGeorgien och Nicaragua ligger långt bort. Arkeologin däremot för oss närmare det obehagliga. Vi kan då välja att betrakta de döda i massgraven Korsbetningen i Visby som kuriosa, kanske som något gotiskt kittlande eller, som Kullenmannen föredrar, ett antikrigsmanifest. Där menar jag att våra museer har en viktig pedagogisk uppgift.

Detta blev en något dyster bloggpost. Men kom ihåg att vi alla lever just nu, att det är enklare att älska än att hata och att sommaren är underbar!

Annonser

Read Full Post »

Kullenmannen har alltid fascinerats av motrösten som fenomen. De som faktiskt vågar ställa sig upp och säga att kejsaren är naken. Eller vågar stå för en åsikt som kanske inte är den mest opportuna för tillfället men som man i hjärtat tror på. Människor som inte sviker sina ideal när allt tycks vara svart och utgången oviss.

Ta Klippet här nedan. Det kommer från det spanska parlamentet som inför rullande kameror den 23 fenruari 1981 utsattes för ett försök till militärkupp . Tvåhundra män från Guardia Civil trängde in i byggnaden och skulle arrestera parlamentsledamöterna. Kuppen misslyckades totalt men det vet naturligtvis inte ledamöterna när överstelöjtnant Antonio Tejero från Guardia Civil en bit in i klippet skjuter hej vilt i taket. Så gott som alla kastar sig ner mellan bänkarna, men på filmen ser vi tre män som vägrar låta böja sig. Försvarsministern Manuel Gutiérrez Mellado som beordrar kuppledaren att ge upp, Premiärministern Adolfo Suarez som tillsammans med kommunistledaren Santiago Carrillo vägrar kasta sig ner på golvet. Utan tvekan var det tre män som skulle ha kunnat gå in i döden där och då för demokratin.

En annan och kanske något mindre dramatisk form av motröst är det enträgna politiska arbete som kanske inte ger några kortsiktiga politiska poäng men väl kan ändra historiens långa lopp. Exempelvis var kommunisterna de enda som röstade emot i Sveriges riksdag på 30-talet då steriliseringslagar och annat rasbiologiskt dravel skulle ges statlig sanktionering. De menade att staten inte skulle ägna sig åt ”avel och stuteriverksamhet” med människor och gav istället en förvånansvärt modern syn på det sociala arvets betydelse.

En annan motkraft har i alla tider varit ironin. Det är inte alltid sådan går fram till mottagaren, i synnerhet inte om mottagaren tar sig själv på för stort allvar. Då får man vänta en sjuttio år eller så tills någon med öga för det ironiska hittar det igen. Min kollega Magnus Alkarp har skrivit om ett mycket roligt och bitande ironiskt brev han hittade i ett arkiv. Det var skrivet av en svenskamerikan till den store skallmätaren och föreståndaren för Statens institut för rasbiologi, Herman Lundborg. Läs och njut!

Ytterligare ett exempel på en ickeopportun motröst hittade jag lite otippat härom dagen i en barnbok, Pelle Svanslös i Amerika av Gösta Knutsson. Första utgåvan komPelle Svanslös i Amerika 1941 och boken bör ha skrivits 1939-40 då det inte var särskilt opportunt att skriva om alla människor lika värde, om det galna i att dela upp människan i raser och att ge människor egenskaper enbart på grund av deras utseende. Min utgåva är från 1962 och på sidan 45 skriver Knutsson:

–Nej, neger är jag inte, sa Morrhårs-Murre. Negerkatter har svart nos och svarta trampdynor, men mina är skära. Så neger är jag inte. Negrer kan man inte umgås med.

–Åja, är katter snälla, spelar det väl ingen roll, om de är negrer eller vad de är, sa Pelle. Men är katter elaka, så är de lika elaka, om de är negrer eller inte. Jag tror för resten det inte finns nån negerkatt som är så elak som Måns hemma.


Att modet svek en och annan demokrat i det spanska parlamentet när de stod öga mot öga med döden är inte så konstigt, det är tvärt om mänskligt. Däremot hade människor alla möjlighet på 30-talet att på sakliga grunder ta ställning mot dåtidens sunkiga rashygieniska tankegods vilket också skedde då och då.

Att våga säga nej, helst i handling men även i tanken, till föreställningar och tankegods som urholkar människans lika och absoluta värde är kanske inte så kontroversiellt idag. På 1930-talet med ett hotfullt Tyskland runt hörnet och kvasivetenskaplig rasism på hemmaplan var det desto svårare och därmed mer beundransvärt. Jag är inte säker på att jag själv hade vågat stå kvar när kulorna visslade kring öronen i det spanska parlamentet, eller argumentera emot när mina kompisar och kurskamrater protesterade mot ”judeimporten” av läkare. Jag vill dock gärna tro det. Jag kommer i alla fall försöka nästa gång det sker. Kommer du?

Read Full Post »