Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arkeologi och politik’

Irlands historia var en tid (ca 700-1000 e. Kr.) under yngre järnålder intimt sammanflätad med kulturella strömningar från Skandinavien. Till exempel var Irlands första stad, Dublin, ursprungligen en skandinavisk bosättning. Även i Normandie fanns på 900-talet en härskarklass bestående av nordmän, precis som i Kiev mitt i dagens Ukraina. Tydligen var man skickliga på att utnyttja de svaga politiska strukturer som fanns i dessa områden vid denna tid.

Den uppmärksamme noterar säkert att jag inte nämnt ordet viking en enda gång hittills. På irländska heter vikingar lochlannaigh, vilket är synonymt med ”pirater” i största allmänhet. Själv använder jag sällan ordet viking annat än i beteckningen ”vikingatiden (800-1050)” och knappast ens då. Det ger helt enkelt så konstiga associationer och märkliga diskussioner som jag och många arkeologkolleger med mig vill hålla på mer än armslängds avstånd.

Visst förekom det vid denna tid (liksom både tidigare och senare) att man samlade ihop flottor om en eller flera skepp för att plundra och härja, sjöröva, på andra sidan havet. Sedan kan man alltid fundera över hur stor del av samhällsliv och ekonomi detta egentligen hade. Det finns historiker som menar att man i Mälardalen hade ett speciell slags ekonomi, ”extern tillägnan”, till skillnad mot exempelvis i Västergötland där ekonomin var ett slags tidig protofeodalism kallad ”intern tillägnan”. Jag skulle nog trots allt vilja påstå att detta att fara i viking, ”extern tillägnan”, var ett fenomen ytterst begränsat till vissa sociala grupper, i vissa geografiskt avgränsade områden, under vissa tider. De allra, allra flesta stretade hemma på gården större delen av sina liv utan att någon gång ens komma i närheten av att ”manligen fara österut och ge örnarna föda”.

Kullenmannen lektörsläser just nu en ännu inte utkommen bok på engelska om vikingar och kan inte låta bli att reflektera över att det fortfarande skrivs böcker om vikingar på temat mandom, mod och morske män och med de isländska sagorna som huvudkälla, allt illustrerat av lite arkeologiska fynd. Det skriftliga källmaterialet från perioden är försvinnande litet. Det arkeologiska materialet från perioden visar upp en helt annan bild fjärran från den nationalromantiska vikingavurmens klichéer vi ständigt ska matas med och Kullenmannen blir så trött, så trött när han läser.

Kullenmannen menar att Vikingatåg borde kallas för sjökrig om det är något så när strukturellt organiserat. Annars är pirat och avledningar på det ett bättre ord än viking om man ska beskriva företeelsen som sådan.

Svenneviking

Osökt kommer jag att tänka på att det är farligt att segla utanför Somalias kust just nu. Men det sätter tydligen fart på ekonomin i Kenya där piraterna sätter sprätt på sina pengar.

Sjöröveri, mandom mod och morske män är tydligen något kittlande spännande, ja till och med något beundransvärt, om det ägde rum på Östersjön för drygt tusen årsedan. Men idag skickar de dåtida piraternas ättlingar kanonbåtar till Somalias farvatten för att bekämpa de nutida vikingar som gör farlederna osäkra där.

Read Full Post »

forf_babtjenko

Kullenmannen har precis börjat läsa Arkadij Babtjenkos reportagebok Georgien, augusti 2008 – Bilder av ett litet krig. Babtjenko är en rysk journalist som arbetar för tidskriften Novaja Gazeta i Moskva. Som 18-årig värnpliktig deltog han i det första tjetjenienkriget 1994. Under det andra tjetjenienkriget 1999 återvände han dit men nu som journalist. Hans berättelse därifrån, Krigets färger – ett vittnesmål, som kom 2007 har redan blivit något av en klassiker.

Hans senaste bok handlar alltså om kriget i Georgien förra sommaren och når enligt GP:s recensent kanske inte upp till riktigt samma höga litterära nivå som bok_babtjenko2_350hans tidigare bok om Tjetjenien. Kullenmannen håller med men tycker ändå att den är riktigt ruggig, ja direkt plågsam att plöja igenom. Det är tveksamt om jag orkar läsa färdigt den. Inte det att den skulle vara dåligt skriven. Det är bilderna jag har svårt för. Av bokens 94 bilder från kriget i Georgien är några mycket närgångna bilder på sårade och stupade soldater. Lemlästade, förbrända och förvridna kroppar, i något fall bara en köttklump.

Jag kom att tänka på en annan bild som förföljt mig genom åren. 1987-88 arbetade Kullenmannen som biståndsarbetare i Nicaragua. Där hade man, lindrigt uttryckt, en annan syn på döden än vad jag var van vid. Militärkupper, förtryck, revolution och inbördeskrig kombinerat med skriande fattigdom och grasserande sjukdomar hade gjort att döden var ständigt närvarande i vardagen. Ungefär som det en gång i tiden var här i Sverige, inbillar jag mig. I vilket fall såg jag i en dagstidning i Nicaragua en artikel om en bilolycka. En man, en lokal politiker, hade dött och helt ogenerat hade tidningens fotograf tagit en bild rätt upp och ned på den döde liggandes på gatan. Mycket obehaglig bild tyckte jag, av stort nyhetsvärde ansåg säkert tidningen. På samma sätt kunde man efter tsunamin 2004 i utländska medier (och på nätet) se bilder på drunknade. Rätt eller fel att publicera? Jag menar att det lätt kan bli spekulativt och sensationslystet. Man kan verkligen fråga sig vilket syftet är med sådan bildpublicering, dödsporr som jag skulle vilja kalla det.Käthe Kollwitz - Nie Wieder Krieg!

Däremot tjänar bilderna i Babtjenkos bok ett viktigt syfte, nämligen att visa på konsekvenserna av högtravande nationalism och chauvinism. Kriget är politikens förlängning skrev en gång den tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz. Nej, det är det inte. Krig är det mest omänskliga och naturvidriga som finns. Ett enormt tragiskt misslyckande. Det är varken ett spännande äventyr eller ett uttryck för något ”högre”. Genom att publicera böcker om krigets nakna och osminkade sanning kan vi förhindra att det sker igen. Nie Wieder Krieg – Aldrig mera krig!

Bild: Gotlands museumGeorgien och Nicaragua ligger långt bort. Arkeologin däremot för oss närmare det obehagliga. Vi kan då välja att betrakta de döda i massgraven Korsbetningen i Visby som kuriosa, kanske som något gotiskt kittlande eller, som Kullenmannen föredrar, ett antikrigsmanifest. Där menar jag att våra museer har en viktig pedagogisk uppgift.

Detta blev en något dyster bloggpost. Men kom ihåg att vi alla lever just nu, att det är enklare att älska än att hata och att sommaren är underbar!

Read Full Post »

En av Kullenmannens käpphästar är att arkeologi och politik hör ihop. Vad vi än tycker är det ett faktum och att det därför gäller att formulera sin forskning så att den inte kan användas av krafter och strömningar man inte sympatiserar med. Kullenmannen, exempelvis, har alltid försökt hålla Götiska förbundet och liknade sammanslutningar på mer än armslängds avstånd.

Huruvida arkeologi och politik hör ihop eller ej hade jag för ett par år sedan en animerad diskussion med min gode vän och kollega Martin Rundkvist som då hade en helt annan åsikt än jag. Emellertid tycks han numera ha förstått hur saker och ting hänger ihop och har av allt att döma ändrat ståndpunkt om nu inte Kullenmannen helt missförstått saker och ting.

Arkeologisk forskning har i alla tider använts av styrande för att legitimera brott Masterplan omsl6B.inddmot mänskliga rättigheter och geopolitiska anspråk. För några år sedan lektörsläste jag Heather Pringles bok ”Härskarplanen. Himmlers jakt på det ariska ursprunget”. Jag är mycket glad över att förlaget valde att ge ut den. Det är nämligen en mycket viktig bok som kommer att vara obligatorisk kurslitteratur på de arkeologiska utbildningar jag i framtiden har inflytande över. På drygt 300 sidor får vi följa med på en resa där arkeologerna i det tyska forskningsinstitutet Ahnenerbe går från att ägna sig åt till synes harmlös hembygdsforskning till att mot slutet av kriget ta aktiv del i förintelsen.

Men hur kunde det gå så illa? Pringle menar att förklaringen är på samma gång banalt enkel (snygga uniformer, fina titlar, god lön) och helt obegriplig. Men, framhåller Pringle, det var faktiskt inte något som tvingade de tyska forskarna att gå in i SS, det fanns alternativa handlingsmöjligheter för den enskilde. Hon menar att vi inte vet vad de här männen tänkte i det ögonblick när de villigt avstod från sin medmänsklighet och överträdde skiljelinjen till barberiet (s. 342). Men hon konstaterar att det i slutändan alltid handlar om det personliga ansvar man som enskild forskare har. Lika lite som att man kan hävda att man bara lyder order, lika lite kan man hävda att forskning är objektiv och neutral.

Utan att ta udden av Pringles utmärkta bok menar Kullenmannen att det finns en risk i att beskriva en historisk företeelse, avlägsen i både tid och kanske rum, utan att relatera den till nuet. Detta då vi därmed sätter ett avstånd mellan det inträffade och oss själva: –Ja, ja, det var hemskt, men det var då. Idag vet vi bättre.

Vad man måste komma ihåg är att detta bruk av arkeologi har pågått kontinuerligt sedan arkeologiämnets barndom, och fortsätter än i denna dag då arkeologi och kulturarv dagligen och världen över används som vapen i konflikter. Vi möter det i våra nyhetsmedier, det kan handla om svenska FN-soldater som skyddar kloster i Kosovo, moskéer i Indien som förstörs av militanta hinduer eller buddhastatyer som sprängs av talibaner i Afghanistan. En av de just nu allvarligaste pågående missbruken av arkeologisk forskning äger rum i Jerusalem. Även om det finns starka och klara motröster bland israeliska arkeologer är det uppenbart att den bibliska arkeologin av idag har ett tydligt uppdrag att legitimera staten Israel.

Ett aktuellt exempel just nu är stadsdelen Silwan i det palestinska Östra Jerusalem. En högerextrem bosättargrupp, Elad, har med hjälp av arkeologin börjat ta över denna tidigare helt palestinsk stadsdel med det uttalade syftet att omöjliggöra en delning av Jerusalem i en israelisk och en palestinsk halva.

Man planerar att bygga en arkeologisk park i området med temat ”Kung Davids stad”. I anslutning till detta skall 1 500 människor vräkas och deras hem jämnas med marken. Emellertid har en palestinsk proteströrelse startat och deras kamp har uppmärksammats av flera medier. Fördrivning förklädd till arkeologi står det på de palestinska invånarnas protestskyltar i Jerusalem och Kullenmannen kan inte annat än konstatera att historien upprepar sig.

Jag personligen kan skriva bloggposter och engagera mig mot detta missbruk av arkeologin. Jag kan även formulera min egen forskning på ett sådant sätt att den inte kan användas av eventuella framtida mörka krafter som bokstavligen skulle vilja exkludera människor ur det svenska kulturlandskapet. Därutöver kan vi tillsammans jobba på att förstärka och försvara vår gemensamma moraliska värdegrund – alla människors lika och absoluta värde.

Read Full Post »

… eller manipulerat på något sätt. Detta är ett helt autentiskt klipp ur Västergötlands Fornminnesförenings årsskrift, sjätte delen, femte häftet (1965: s. 243).

Kung med humor

Read Full Post »

Kullenmannen har länge hävdat att arkeologi och nutidspolitik går hand i hand. Detta är inte minst tydligt inom det som förr kallades biblisk arkeologi, en relativt liten men högljudd gren av religionsarkeologin. Under 1800-talet och fram till 1960-talet var dess syfte i första hand att med arkeologiska fynd bekräfta och illustrera Bibeln. Sedan 1970-talet har dess företrädare velat tona ner det bibliska innehållet till förmån för en mer seriös sekulär, och som de föredrar att kalla den, syro-palestinsk arkeologi.

gibson2Den ”klassiska” bibliska arkeologin är dock ingalunda död. Ett av huvudmotiven för denna arkeologi har de senaste femtio åren varit att legitimera staten Israel. Man letar även i stor utsträckning fortfarande efter bibliska platser. Nu senast menar man sig helt seriöst ha hittat Johannes Döparens grotta utanför Jerusalem.

Det här känns inte så lite nattståndet. Kullenmannen måste konstatera att man inom dagens bibliska arkeologi till stora delar ägnar sig åt kulturhistorisk arkeologi bara allt för lik den man praktiserade i Tyskland på 1930- och 40-talen. Ett av de metodmässiga huvudragen inom denna var att man med utgångspunkt i de arkeologiska källmaterialen ville definiera på förhand bestämda etniska grupper som sedan gavs vissa bestämda egenskaper. I Nazityskland var det viktigt att urskilja germaner från slaver, för att sedan leda i bevis kvalitativa skillnader dem emellan. I dagens Israel har palestinierna blivit den bibliska arkeologins slaver. Sådan arkeologi klarar vi oss mer än väl utan.

Read Full Post »