Kungafjäsk

Helt apropå ingenting skulle Kullenmannen just denna dag vilja slå ett slag för Republikanska föreningen. Trots att jag sedan en tid är i små ekonomiska omständigheter var detta en av de organisationer jag INTE slutade betala medlemsavgift till. När nu kungafjäsket fram till nästa sommar kommer att nå tidigare oanade höjder kan det vara bra att då och då lyssna till en annan röst. Jag menar, när till och med ekots hemsida fylls av sådant här! Ekots!!!! Och helt utan kritisk granskning. Då kan man inte annat är bli förtvivlad. Jag säger bara: Republikanska föreningen!!!

Read Full Post »

Det rasslar av juveler

Kullenmannen noterar att Moldaviens bidrag till årets schlagerfestival är klar. Melodin heter Hora din Moldova (betyder Visa från Moldavien, vad trodde du?). Även Georgiens bidrag är klar och den heter We Don´t Wanna Put in. Georgien tänkte först bojkotta årets melodifestival eftersom den arrangeras i Moskva men nu levererar man istället en discodänga med ”ett budskap till Europa och framför allt Moskva” som inte kan misstolkas.

EBU:s svenske chef för schlagerfestivalen Svante Stockselius säger till TT att EBU inte accepterar politiska texter. Varför inte det undrar Kullenmannen? Om ett medlemsland nu i demokratisk ordning valt en melodi med en text som är ett tydligt statement ska dom väl få ha det. Ryska musikbrigader får väl skynda sig att slänga ihop något käckt om sommarens korta krig, sett ur deras perspektiv så blir alla nöjda.

Ebba Grön sjöng en gång att ”Musik som görs för att sälja och inte för din mentala hälsa ska tyna bort” Tyvärr är det inte sant. Populärkultur av idag är en orgie i hjärta och smärta, innehållslösa texter späckade med pinsamma nödrim och meningslösheter. Nationalteaterns Doin´the omoralisk schlagerfestival från 1975 är alltid lika aktuell. Kolla in det fantastiska klippet här nedan. Notera att även dåtidens Bollibompastjärnor Ville, Valle och Viktor tog del i arrangemanget, något man knappast skulle sett i dag.

Edit: Någon som vet vilket instrument tjejen till höger om Ulf Dageby spelar?

 

Edit II: Ryska ambassaden är upprörd. SVT ägnar sig åt unken rysslandsfobi. Schlagerkriget går vidare på flera fronter.

Read Full Post »

Moralpanik och ungdomskultur II

I dagens GP (080220) skriver Tobias Barenthin Lindblad en mycket intressant artikel, ”Grafitti, frihet och demokrati”. Kulturministerns numera famösa uttalande att grafitti inte är konst har Kullenmannen tidigare bloggat om. Artikelförfattaren skriver bland annat om det faktum att konstfack efter den senaste tidens stormar servilt infört etiska regler om att konstutövande inte får vara olagligt. Och här måste jag bara citera honom: Så när konstfack infört etiska regler hoppas jag att konstvärlden är konsekvent. Jag ser fram emot att rota i containrar utanför Moderna museet när de rensar ut de verk i samlingarna som en gång brutit mot lagen.

Sedan påminner han oss om när Carl Johan De Geer 1967 ställde ut nedanstående grafiska tryck och blev åtalad och dömd för skändande av rikssymbol. Ett brott som för övrigt inte längre existerar i Sverige.

Edit: Jag menar naturligtvis inte att jag hoppas vandalism blir tillåtet i framtiden. Jag vill bara problematisera vår syn på ”olaglig konst”.

Read Full Post »

Morup i Halland, en boplats från jägarstenålder

Kullenmannen arbetade en tid på Arkeologikonsult. Bland det sista han gjorde innan han tackade för sig, var en kombinerad utredning och förundersökning av ett ganska stort område vid Morup kyrka en mil norr om Falkenberg i Halland. Det var ett ganska enkelt ärende i ett typiskt halländskt kulturlandskap. Inget märkvärdigt egentligen. För den som är mer utförligt intresserad av vad vi kom fram till hittar rapporten här.

Morups 1200-talskyrka är en av få tegelkyrkor i Halland. Den är idag vitkalkad men kallades under äldre tider ”den røde kirke”. Kyrkan och dess omgivning får nog sägas vara en av Hallands mer intressanta platser. Att få gräva nära medeltida kyrkor hör till många arkeologers våta dröm (nåja, i alla fall för mig). Ja, och sedan var tydligen två stenåldersboplatser (gäsp) registrerade på platsen. För medeltidsarkeologen blev resultatet ganska magert, ytterligare några långhus från järnåldern kunde noteras. Däremot visade utredningen att det finns potential för ett mycket intressant stenåldersmaterial på platsen. Så intressant att Kullemannen skulle vilja dela med sig av detta till dig kära läsare.

I denna del av Halland är landskapet platt och lite vindpinat, närheten till havet känns i luften. Men helt platt är det faktiskt inte, tittar man noga finner man att det i nordvästlig-sydöstlig riktning sträcker sig ett antal, flera hundra meter långa moränåsar. Låga, smala steniga ryggar där inlandsisen för ett ögonblick stannade upp innan den drog sig ytterligare tillbaka. Åsarna höjer sig inte mer än ett par, tre meter över det omgivande landskapet men är väldränerade och torra och var därför attraktiva boplatser för stenålderns människor.

På dessa finner man ofta stora mängder bearbetad flinta som visar att människor bott och verkat på platsen, åtminstone under stenåldern. Min kollega flintfetishisten kunde se att den bearbetade flinta vi hittade i och under matjorden, hörde hemma i sandarnatid, dvs för ca 8 000 – 9 000 år sedan. För de av Kullenmannens läsare som inte är arkeologer måste jag här stanna upp och förklara ett par saker. Ni andra kan hoppa över nästa stycke.

Från äldre stenålder, som det här handlar om, finns det nästan inget organiskt material bevarat. Jag tänker på sådant som kläder, hudar, träföremål, båtar, matrester, gravar och så vidare. Med några enstaka undantag känner vi därför periodens kulturer genom deras flinthantverk. En annan faktor som är viktig i Morup är landhöjningen. Efter att den kilometertjocka inlandsisen försvunnit steg landet snabbt, i Falkenbergstrakten drygt 70 meter på 4 000 år. Men i takt med att de stora inlandsisarna på norra halvklotet krympte steg även havsnivån rejält, ca 20 meter på tvåtusen år för att sedan långsamt åter sjunka ner till dagens kustlinje. Detta fick till följd att boplatser från just sandarnatid ofta hamnade under vattnet. Man brukar säga att de blir överlagrade.

Som sagt fanns det mängder av flinta i och under ploglagret uppe på åsen. Däremot, vilket var ganska förbryllande, tycktes det i stort sett vara helt tomt på flinta i åkern nedanför. Förklaringen hittade vi då vi tog ett djupt tag med skopan. Nu blir det mycket geologi, men häng med. Under matjorden var ett ca 0,4 meter tjockt flygsandlager vari vi hittade anläggningar från yngre järnålder. Under det följde ett 0,4 meter tjockt sandigt lerlager och under det ett 0,8 meter tjockt grått lerlager innehållandes stora mängder snäckskal. Lerlagren var uppenbarligen gammal havsbotten. Eftersom vi på platsen befinner oss ca 2,5 kilometer från dagens kustlinje och 11-15 meter över havet kunde vi på goda grunder och genom att slå i tabeller anta att området var en grund havsvik för 8 000 till 6 000 år sedan.

Notera lagerföljden. Ja, ja en tumstock hade inte varit fel att lägga ut på bilden. Men det bruna lagret i mitten är ganska exakt 1 dm tjockt.

 

Helt plötsligt upptäckte jag en stubbe i leran. Ytterligare ett tag med skopan avslöjade att vi grävt igenom havsbotten och återigen var uppe på torra land! Under leran fanns ett 0,1 meter tjockt mörkt, fett humuslager fyllt med rötter, pinnar, kvistar och annat organisk material. Vanlig skogsföna alltså. En så kallad makroanalys av jorden visade senare att det på platsen varit ett alkärr där det växte klibbal, lite björk och stora mängder starr. En kol-14 analys av en pinne visade att den växte för lite drygt 8 000 år sedan! Under detta lager vidtog ett tunnare lerlager och därefter kom den ishavslera, som avsattes direkt efter att inlandsisen drog sig tillbaka.

Jaha, vad är det nu för speciellt med detta tänker kanske ni? Jag skulle vilja säga att detta är så nära sensation man kan komma utan att ha påträffat några lämningar efter mänsklig verksamhet. Vi vet att vi har en stor boplats från sandarnatid på moränåsen. Eftersom marken där är väldränerad finns inget mer än flinta i stora mängder bevarat. Boplatsen låg vid kanten av ett stort alkärr som senare fick ett tjockt skyddande lock av lera över sig. Chansen är mycket stor att vi i alkärret kan hitta rester från boplatsen i form av organiskt material: matrester, kasserade föremål och liknande.

Kanske man inte kommer hitta något, kanske det kan bli en ”arkeologisk sensation” som det brukar stå i tidningarna. Vad vet jag? Men platsen har i alla fall en enorm potential. Det senaste jag hörde var att man har skjutit på exploateringen på obestämd tid.

Eftersom Kullenmannen inte själv är någon stenåldersarkeolog (ska gudarna veta) finns det nu en risk att platsen faller i glömska. Är det någon som skulle vara intresserad av att ta upp tråden igen är ni välkomna att höra av er. Kullemnannen hjälper gärna till och gräver ett par dagar.

Read Full Post »

Den nya museiutredningen

Nu har även museikoordinatorns utredning kommit. Efter en snabb genombläddring är Kullenmannen försiktigt positiv. Enmansutredaren Christina von Arbin föreslår att man inrättar en nationell samordningsenhet för i första hand de statliga museerna. Inte en ny överordnad myndighet utan snarare som en stödfunktion för statens museer. Denna, föreslår hon, kommer antingen att ligga under den nya supermyndighet Kulturutredningen föreslagit, eller under Riksantikvarieämbetet.

Som sagt, Kullenmannen läser vidare och återkommer med fler kommentarer snart.

Read Full Post »

Moralpanik och ungdomskultur

Jag ser honom framför mig. En äldre distingerad herre, säkert pensionär. Kanske var han tidigare tjänsteman på länsstyrelsen? I vilket fall är han en rättskaffens man med en utpräglad känsla för rätt och fel. Något han blir oerhört provocerad av är ungdomskultur i allmänhet och grafitti i synnerhet. Då och då ställer han väckarklockan på fyra. Dricker en kopp kaffe, drar på sig en gammal overall. Går sedan ner i källaren där han förvarar ett litet förråd med färgburkar. Med en burk grå färg och en pensel ger han sig sedan ut i göteborgsnatten. Med sin pensel drar han en eller ett par breda drag över all grafitti han kan hitta.

Vår vän är synnerligen verksam och man kan se resultatet av hans nattliga raider över hela staden. Bortsett från att han gör jobbet svårare för klottersanerare och att han förfular stadsrummet ytterligare är hans tilltag direkt kontraproduktivt. Men han är inte ensam om att bita sig själv i svansen. Starka aktörer som tidningarnas ledarskribenter, (ofta) borgerliga kulturpolitiker och representanter för lag och ordning ser allvarligt på problemet. Man brukar bland annat med emfas hävda att legala väggar är inkörsporten till kriminalitet och moralens förfall och att förbud och nolltolerans är det enda som hjälper. För ett par år sedan kom en läsvärd rapport om detta från Göteborgs stad. Tänkvärd läsning för alla som är intresserade och vill lära sig mer om fenomenet.

Nu senast var det kulturministern som i lördagens DN uppvisade alla symptom på en fullt utvecklad moralpanik. Ministern såg en video där en känd grafare trashar en tunnelbanevagn och hon blev så arg att hon stormade ut ur galleriet (kan hon ha gått Skatteverkets kurs som jag skrivit om tidigare?). I sak kan jag i och för sig hålla med henne.

Foto: NUG

Inte att det inte är konst utan snarare att en hel del grafitti är för jävla ful och hade jag suttit på den vagnen med mina ungar när NUG slog sönder rutan hade nog jag också blivit upprörd, förbannad och kanske rädd.

Men nu ska inte den här bloggposten handla om vad jag, Kulturministern, vår vän med den gråa färgen eller vem som helst tycker om grafitti som estetiskt uttryck. Jag skulle istället vilja föreslå grafittihatarna en annan strategi än moralpanik och krav på strängare straff.

För att bli av med den subkulturella grafittin ska ni inte stigmatisera dess utövare utan istället släppa in dem i det finkulturella vardagsrummet. Ni ska dela ut frikostiga stipendier, klappa uppmuntrande på huvudet, ja helt enkelt lägga en skön varm filt över dem. Klarar ni inte det ska ni åtminstone försöka ignorera grafittin. Tvärt emot vad ni gör nu alltså.

Det är onekligen så att konsthistoriens samtliga tidigare rebelliska och provocerande  konstnärliga uttryck så småningom sugits upp och blivit en del av en allmänkulturell kanon. Jag menar, vem blir längre provocerad av impressionisternas måleri eller ens Rauschenbergs get här nedan?

Mycket talar för att även grafittin ganska snart är där. I takt med att grafarna tar examen på HDK och får välbetalda arbeten som AD:s på reklambyråer kommer grafittins dagar som äkta undergroundkultur vara räknade. Istället kommer den i någon form leva vidare på konstskolorna, i ateljéerna och på gallerierna. Men de värsta avarterna i form av ren vandalism kommer säkert försvinna. Inte bara jag, eller vår vän med den gråa färgen, skulle välkomna denna utveckling. Det gäller säkert även kulturministern. Men för varje gång det offentliga Sverige i form av borgerliga kulturpolitiker, poliser och ”upprörda skattebetalare” uttrycker sitt oresonliga hat mot grafittin som undergroundkultur kommer den bara att få ny näring. Tyvärr är det så det fungerar.

Kära grafittimotståndare. Gillar ni inte det ni ser? Bra, det behöver ni inte heller, men ta diskussionen med utövarna och förminska inte grafittikonstnärerna till snorungar som borde ha ett kok stryk. Om vi inte släpper moralpaniken och låter grafittin komma in i värmen kommer vi få leva med trashade spårvagnar och nertaggad kulturmiljöer till döddagar.

Read Full Post »

Vad är konst?

När jag för några år sedan skulle skaffa mig F-skattsedel insåg jag att det skulle bli svårt med det formella. Byråkratins kvarnar inte bara mal långsamt, de står i ett hus med många branta trappor, smala korridorer och bakom flera stängda dörrar. Många svåra val väntade mig.

Tillsammans med andra kulturarbetare fick Kullenmannen en inbjudan till ett informationsmöte på Skattemyndigheten. Där satt en jazzmusiker, ett par konstnärer, några fotografer, en skådespelare och så Kullenmannen. Alla önskade vi kunna leva på vår kreativa verksamhet och skulle nu få information om hur det mesta fungerade.

Bland annat, fick vi veta, är det olika momssatser beroende på om det man tillverkar och säljer är konst eller ej. Så då uppstod frågan: Vad är konst?

Kära läsare. Om ni någon gång undrat vad konst är kan ni sluta nu. Svaret finns nämligen på Skatteverkets hemsida i denna broschyr på sidan 15. Vilken tur att vi har skattejurister som kan bena upp svåra frågeställningar. Säkert finns även svaret på frågan om Guds existens i någon pdf på Skatteverkets hemsida… kanske… om man letar…

Read Full Post »

KRIS

Arkeologi kan lätt urarta till eskapism. Alltså något man flyr till när nutiden känns kall och hård. Kullenmannen tycker tvärt om. Ibland kan jag längta väldigt mycket efter att få engagera mig i nutidens samhällsproblem. Det är förmodligen därför jag är nämndeman i tingsrätten.

För de som inte vet är nämndemän politiskt tillsatta lekmannadomare. Vi motsvaras ungefär av den juryinstitution som till exempel finns i amerikanska domstolar även om vi arbetar på helt annat sätt. I en tingsrättsförhandling sitter det normalt en juristdomare som är rättens ordförande samt tre nämndemän och en protokollförare. Läs mer om nämndemannauppdraget här.

Det är ett intressant och viktigt uppdrag, ofta engagerande och lärorikt men ibland väldigt, väldigt sorgligt. Inte sällan möter man uppskakade, livrädda målsägande (brottsoffer). Ibland är även de tilltalade i mycket dåligt skick. Man får heller inte glömma att det ofta finns fler brottsoffer än de målsägande. Särskilt minns jag en tilltalads mamma som satt på åhörarplats. Stora, stora tårar rann långsamt längs hennes kinder under förhandlingen.

Det är lätt hänt att man blir cynisk av alla ursäkter och undanflykter man får höra i rätten. Men ibland glimmar det till. En tilltalad uttrycker uppriktig ånger, en påbörjad missbruksbehandling löper på bra, en målsägande får upprättelse och kan gå stärkt därifrån, och så vidare.

Men vad händer sedan när ett straff är avtjänat? Att komma tillbaka efter ett fängelsestraff är inte det lättaste, en fängelsevistelse är inte precis något man lyfter fram i sin CV.

Men det finns en organisation som gör otroligt mycket för att hjälpa f.d. kriminella tillbaka till samhället. Jag skulle vilja slå ett slag för KRIS – Kriminellas Revansch I Samhället, en organisation som rent krasst sparar miljontals kronor åt samhället varje år i utebliven brottslighet för att inte tala om uteblivet mänskligt lidande. Det handlar helt enkelt om att hjälpa och stödja före detta kriminella och drogmissbrukare som vill förändra sin livssituation. De aktiva i KRIS är själva före detta kriminella och/eller drogmissbrukare som verkar för ett narkotikafritt samhälle och en humanare kriminalvård. Deras motto är Solidaritet Hederlighet Drogfrihet Kamratskap och deras arbete är värda all respekt! Stöd dem! http://www.kris.a.se/

Edit: kan inte någon – snälla – hjälpa dem att göra en snyggare hemsida?

Read Full Post »

K-samsök och Österplana kyrka

Ibland befinner sig Kullenmannen i Österplana som hör till Kinnekulle församling. Österplana kyrka är en ganska trist sak, uppförd på 1870-talet. Ensligt placerad som den är vid kanten av Österplana hed gör att den sena höstkvällar känns inte så lite ”gotisk”. Den ödsliga känslan förstärks av det faktum att kyrkan i stort sett är placerad i malpåse. Kyrkan är helt enkelt en gigantisk felsatsning, ett resultat av 1800-talets framtidstro och kraftiga befolkningsökning, en hyfsad ekonomi och några drivande eldsjälar.

Vid slutet av 1200-talet fanns det i Skara stift ungefär 400 stenkyrkor, 100 var uppförda i trä. Idag brukar man räkna med att omkring 150 av stiftets kyrkor helt eller delvis har medeltida murar bevarade. Åtminstone två stora rivningsvågor har svept över landskapets medeltida kyrkor. Dels under 1300-talets agrarkris då många kyrkor temporärt eller permanent övergavs, dels under 1800-talet då ett ökande välstånd och befolkningstryck gjorde att nya och större kyrkor ersatte de gamla.

Det är märkligt att notera att man på 1800-talet ofta hellre gjorde sig besväret att riva den gamla kyrkan än att profanera den. Detta till skillnad från i England där man fortfarande kan gå in i en ladugård och finna sig stående mitt i en tidigare okänd 1100-talskyrka. Men alltså inte i Västergötland där de gudfruktiga männen och kvinnorna hellre såg sin kyrka nedbryten till sista sten än degraderad till stall, bostad eller sädesmagasin.

Jag kom att tänka på detta när jag prövade den nya söktjänsten K-samsök som min gode vän Lars-Ove tipsat om. Den är helt ny och är ännu så länge en hyfsat fungerande betaversion. Man kan beskriva den som en sökmotor där man kopplar samman alla möjliga kulturhistoriska databaser i landet. Istället för att leta reda på och söka i flera databaser räcker det alltså med en sökning.

Var låg Österplanas medeltida kyrka? Vg, Österplana sn RAÄ 36:1 är den formella beteckningen i Riksantikvarieämbetets digitala fornlämningsregister FMIS som man naturligtvis finner på Riksantikvarieämbetets hemsida. Men hur såg kyrkan ut? Jag vill ha mer kött på benen, kunde det finnas någon teckning eller liknande? Det blev bingo! Inför och under rivningen 1876 dokumenterades Österplana gamla kyrka av fotografen C. F Lindberg. Bilderna hamnade i Västergötlands museums arkiv. Via K-samsök hittar jag hans unika bilder från detta sorgliga tillfälle.

Exteriör. Notera takbeläggningen av brädor. Källa: Västergötlands museum

Interiör. Kyrkan var rikligt målad på insidan, något som Västergötlands kyrkor sällan är. Källa: Västergötlands museum.

Några knapptryck bort väntar oss en skattkista fylld med mängder av data, fakta och bilder. Nu kommer nästa utmaning. Vad ska vi göra med all denna kunskap som pockar på vår uppmärksamhet? Dessutom, ju fler databaser som ansluter sig desto större blir antalet möjliga träffar vilket i sin tur kan göra informationsmassan svåröverskådlig.

Men, men det blir nog bra när det blir målat! Keep up the good spirit Lars-Ove!

Read Full Post »

Kulturutredningen, hur kul är den?

Nu har Kulturutredningen blivit offentlig. Utredningen föreslår bland mycket annat att man ska slå ihop Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Statens konstråd och Arkitekturmuseet till en ny gigantisk myndighet. Denna superorganisation ska syssla med ”frågor om samtid, historia och livsmiljö”.

Eh… Rent spontant ser Kullenmannen en gigantisk, centraliserad byråkratisk koloss på lerfötter växa fram. Visst är det viktigt att man utvecklar och förändrar organisationer i takt med samtiden. Men det här känns inte ok. Jag trodde snarare att RAÄ skulle få i uppdrag att närma sig naturmiljövården (Naturvårdverket) vilket ju ligger väldigt nära till hands om vi ska problematisera människans livsmiljö över tid och rum. Jag uppskattar verkligen samtidskonst men förstår inte riktigt poängen med att den statliga kulturmiljövården nu tydligen ska arbeta ihop och uppnå synergieffekter med det konstnärliga området. Det är äpplen och päron helt enkelt. Jag är mer än skeptisk och misstänker att remissinstanserna inte kommer att köpa det här.

Det känns inte särskilt genomtänkt faktiskt. Gärna förändring, men kom igen nu. Förklara i sådana fall för mig på vilket sätt den svenska kulturmiljövården skulle stärkas genom detta förslag.

Read Full Post »