Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kulturmiljövård’ Category

Som Kullenmannens trogna läsare konstaterat har det varit lite skralt med uppdateringen av den här bloggen under sommaren. Det känns inte bra, det är lite som ett åtagande man inte riktigt lever upp till, nästan som om man sviker någon eller något. Det var också detta som länge gjorde att jag drog mig för att börja blogga. Jag vill leverera kvalitet – men också kvantitet. Kalla det gärna en skaparkris, Kullenmannens egna Inferno. Men jag vill gärna tro det blir bättre om en liten tid, kanske har det med årstiden att göra. När dagarna blir kortare och man sitter inne och kurar på kvällarna, ja då börjar det säkert suga i bloggtarmen. Kullenmannens läsare får helt enkelt se den kommande hösten och vintern an med tillförsikt. Det lovar jag, om inte inför Gud och denna församling, så åtminstone på mina systrars heder och mina förfäders gravar.

Men den närmaste tiden blir det i vilket fall inget skrivet här. På måndagen den 7 september kommer jag att starta fältarbetet på mitt forskningsprojektet, Säms kyrkor, som Kullenmannen tidigare skrivit om. Jag har startat en ny blogg – Sämbloggen – där information om projektet kommer att finnas. Ambitionen är att under fältarbetet dagligen uppdatera en fältdagbok. Så är ni de närmaste veckorna intresserade av vädret i Ulricehamnstrakten, hur kaffet smakade, vem som kom och hälsade på, men även av daglig information om fynd och grävningsresultat får ni titta in hos oss på http://samskyrkor.wordpress.com. Projektbeskrivning för 2009 års grävningar hittar ni här.

Längre fram under hösten kommer det nya texter här hos Kullenmannen, håll ut!

IMG_1470

Södra Säms ödekyrka i Västergötland sommaren 2009, innan Kullenmannen började krafsa i den. Långhuset med sin ovanliga absid, i mitten syns högaltaret. Foto mot öster.

Annonser

Read Full Post »

En av Kullenmannens käpphästar är att arkeologi och politik hör ihop. Vad vi än tycker är det ett faktum och att det därför gäller att formulera sin forskning så att den inte kan användas av krafter och strömningar man inte sympatiserar med. Kullenmannen, exempelvis, har alltid försökt hålla Götiska förbundet och liknade sammanslutningar på mer än armslängds avstånd.

Huruvida arkeologi och politik hör ihop eller ej hade jag för ett par år sedan en animerad diskussion med min gode vän och kollega Martin Rundkvist som då hade en helt annan åsikt än jag. Emellertid tycks han numera ha förstått hur saker och ting hänger ihop och har av allt att döma ändrat ståndpunkt om nu inte Kullenmannen helt missförstått saker och ting.

Arkeologisk forskning har i alla tider använts av styrande för att legitimera brott Masterplan omsl6B.inddmot mänskliga rättigheter och geopolitiska anspråk. För några år sedan lektörsläste jag Heather Pringles bok ”Härskarplanen. Himmlers jakt på det ariska ursprunget”. Jag är mycket glad över att förlaget valde att ge ut den. Det är nämligen en mycket viktig bok som kommer att vara obligatorisk kurslitteratur på de arkeologiska utbildningar jag i framtiden har inflytande över. På drygt 300 sidor får vi följa med på en resa där arkeologerna i det tyska forskningsinstitutet Ahnenerbe går från att ägna sig åt till synes harmlös hembygdsforskning till att mot slutet av kriget ta aktiv del i förintelsen.

Men hur kunde det gå så illa? Pringle menar att förklaringen är på samma gång banalt enkel (snygga uniformer, fina titlar, god lön) och helt obegriplig. Men, framhåller Pringle, det var faktiskt inte något som tvingade de tyska forskarna att gå in i SS, det fanns alternativa handlingsmöjligheter för den enskilde. Hon menar att vi inte vet vad de här männen tänkte i det ögonblick när de villigt avstod från sin medmänsklighet och överträdde skiljelinjen till barberiet (s. 342). Men hon konstaterar att det i slutändan alltid handlar om det personliga ansvar man som enskild forskare har. Lika lite som att man kan hävda att man bara lyder order, lika lite kan man hävda att forskning är objektiv och neutral.

Utan att ta udden av Pringles utmärkta bok menar Kullenmannen att det finns en risk i att beskriva en historisk företeelse, avlägsen i både tid och kanske rum, utan att relatera den till nuet. Detta då vi därmed sätter ett avstånd mellan det inträffade och oss själva: –Ja, ja, det var hemskt, men det var då. Idag vet vi bättre.

Vad man måste komma ihåg är att detta bruk av arkeologi har pågått kontinuerligt sedan arkeologiämnets barndom, och fortsätter än i denna dag då arkeologi och kulturarv dagligen och världen över används som vapen i konflikter. Vi möter det i våra nyhetsmedier, det kan handla om svenska FN-soldater som skyddar kloster i Kosovo, moskéer i Indien som förstörs av militanta hinduer eller buddhastatyer som sprängs av talibaner i Afghanistan. En av de just nu allvarligaste pågående missbruken av arkeologisk forskning äger rum i Jerusalem. Även om det finns starka och klara motröster bland israeliska arkeologer är det uppenbart att den bibliska arkeologin av idag har ett tydligt uppdrag att legitimera staten Israel.

Ett aktuellt exempel just nu är stadsdelen Silwan i det palestinska Östra Jerusalem. En högerextrem bosättargrupp, Elad, har med hjälp av arkeologin börjat ta över denna tidigare helt palestinsk stadsdel med det uttalade syftet att omöjliggöra en delning av Jerusalem i en israelisk och en palestinsk halva.

Man planerar att bygga en arkeologisk park i området med temat ”Kung Davids stad”. I anslutning till detta skall 1 500 människor vräkas och deras hem jämnas med marken. Emellertid har en palestinsk proteströrelse startat och deras kamp har uppmärksammats av flera medier. Fördrivning förklädd till arkeologi står det på de palestinska invånarnas protestskyltar i Jerusalem och Kullenmannen kan inte annat än konstatera att historien upprepar sig.

Jag personligen kan skriva bloggposter och engagera mig mot detta missbruk av arkeologin. Jag kan även formulera min egen forskning på ett sådant sätt att den inte kan användas av eventuella framtida mörka krafter som bokstavligen skulle vilja exkludera människor ur det svenska kulturlandskapet. Därutöver kan vi tillsammans jobba på att förstärka och försvara vår gemensamma moraliska värdegrund – alla människors lika och absoluta värde.

Read Full Post »

När Svenska Naturskyddsföreningen bildades 1909 var det uttalade målet att främst skydda natur som var vacker. Naturens värde var som rekreationsplats och som skönhetsupplevelse. Vid denna tid hade man även en liknande syn på kulturmiljöer. Vackra, fina hus och nationella monument skulle bevaras och lyftas fram. Det fanns ingen plats för det förment fula och oönskade, framför allt i form av äldre tiders stilar och smakinriktningar. De skulle bort, utraderas och glömmas, helst för gott. Detta finns det bara allt för många exempel på i Sverige och internationellt. Ta bara renoveringen av Skara domkyrka där, bland mycket annat, en fantastisk barockfasad försvann på en av korsarmarna vid Helgo Zettervalls renovering vid slutet av 1800-talet. Den ansågs ful och inte passa in i den ”medeltida” katedral man ville återskapa.

Idag är det mångfald och artrikedom som gäller, både inom natur- som kulturmiljövården. Precis som att fula och oansenliga lavar och insekter kan vara skyddsvärda kan alla tiders olika kulturmiljöer vara bevarandevärda, åtminstone vissa tidstypiska exempel. Detta oavsett vad vi har för privata estetiska preferenser. En av de lärdomar tidigare årtiondens stadssaneringar lärt oss är att tidigare kulturmiljöer inte kan eller bör tänkas bort, oavsett vad vi tycker om dem. På 60-talet var det snea träkåkar med utedass man ville utradera. Nu är det 70-talets estetik som vissa politiker helst vill glömma.

Trygg HansaEn hundra år gammal syn på kulturmiljövård uppvisar en moderat politiker i Stockholm, Kristina Alvendal. Stockholms Stadsmuseum anser nämligen att Trygg Hansas hus på Kungsholmen i Stockholm är ett bra exempel på 1970-talets arkitektur och har höga arkitekturhistoriska och samhällshistoriska värden. Detta har provocerat stadsbyggnadsborgarrådet Alvendal som i en SvD-intervju menar att:

”Det är inte rimligt att den här typen av byggnation ska ha blåklassning. Jag är övertygad om att en stor del av stockholmarna inte lägger det skyddsvärdet på Trygg Hansa-huset”

och

”I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visar att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”

Hon avslutar med att drämma till med att

”Trygg Hansa-huset kan på intet sätt motsvara Plan- och bygglagens intentioner om skydd för en byggnad särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”

Endast gamla vackra hus är bevarandevärda, enligt henne. Hennes uråldriga syn på kulturmiljövård vore nästan lite rörande om det inte var så att mänskan har ett ganska stort politiskt inflytande. Enligt artikeln i SvD verkar det dock som om hennes borgerliga kolleger inte alls håller med henne. Gudskelovochpris!

Edit: Tack Liv Nilsson Stutz för länktipset!!

Read Full Post »