Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Litterär gestaltning’

Sommar och sol och koskit i hagen. Kullenmannen har fyndat på antikvariat. Det ska villigt erkännas att det då och då, inte minst så här års, slinker ner en och annan deckare. På en second hand i Götene hittade jag Maj Sjöwall och Per Wahlöös Den skrattande polisen från 1968. Sjöwall Wahlöös romansvit Roman om ett brott, i allt tio böcker, publicerades mellan 1965 och 1975. Deras stil har bildat skola, blivit den arketypiska Svenska Deckarromanen och har fått många, många efterföljare. Men sällan9789172635685 håller dessa sentida uppföljare någon högre litterär kvalitet, även om de ofta är bra underhållning för stunden. Genren är stor i Sverige, men har ofta skyllts för att vara just litterärt usel. Trots att jag själv ofta läser deckare av Camilla Läckberg, Mons Kallentoft, Anna Jansson och allt vad de heter inser man just vilket taffligt hantverk de egentligen representerar när man återläser originalen i form av Sjöwall Wahlöös böcker. Det gäller på alla plan, inte minst i hur författarna väljer att gestalta miljöer, händelser och personer.

Där Kallentoft i Midvinterblod om och om igen, sid efter sida, väljer att gestalta hus och miljöer genom att skriva vilket decennium de representerar (varför variera sig?). Eller när Anna Jansson i hyfsat spännande Inte ens det förflutna verkar saxa sin miljögestaltning av Gotska Sandön ur en turistbroshyr. Det är inte direkt dåligt, men man fastnar inte för formuleringarna precis.

Men då måste Kullenmannen dela med sig av en persongestaltning i Den skrattande polisen (min upplaga från 1981, sid 60):

Man kunde nästan ha använt honom i rekryteringsannonserna, vilket var mer än man kunde säga om vissa andra. Till exempel om Kollberg med hans arrogans och plufsiga fetma. Om den stoiske Melander, vars utseende på intet sätt jävade tesen att de värsta tråkmånsarna ofta blir de bästa poliserna. Eller om den rödnäste och i alla avseenden lika medelmåttige Rönn. Eller om Gunvald Larsson, som kunde skrämma vem som helst från vettet med sin kolossala kroppshydda och stirrande blick och som dessutom var stolt över det.

Härligt målande gestaltning som är en fröjd att läsa. Kullenmannen ska läsaom alla de nio andra Sjöwall Wahlööböckerna i sommar. Kanske också att jag plockar fram Sjöwall Wahlöös föregångare Stieg Trenters romansvit från 50-talet, även om jag har på känn att de kanske inte har åldrats lika skönt.

Annonser

Read Full Post »