Feeds:
Inlägg
Kommentarer

En gång i tiden arbetade Kullenmannen på Systembolaget. Bland de regler som finns för alkoholförsäljning är det en som säger att alla som är med om ett köp skall vara över 20 och legitimera sig, alltså inte bara den som betalar utan även eventuell bärhjälp. Inget konstigt med det kan man tycka. Men jag kommer ihåg en gång hur jag nekade en kille att handla eftersom hans bärhjälp inte var över 20. Han blev naturligtvis arg och sa då ungefär följande.

–Men det här är min syster. Skulle JAG köpa ut åt min syster? Alltså, underförstått ”i min kultur köper vi inte ut åt våra systrar”. Och sedan kom nästa kommentar från honom. –Jävla rasist.

Jag kom att tänka på denna historia när jag häromdagen träffade Kerstin, en släkting till mig. Vi är lika gamla men hon är trots det min pappas kusin. Hon berättade en rolig historia om sin farmor (dvs min pappas mormor). Hon hette Elin och var född på 1880-talet. När Kerstin var liten – vi pratar 1970-tal här – sa hennes farmor något i stil med:

–Ni ska inte sola så mycket flickor [för då blir ni bruna]. Ni måste bevara den svenska rasen (ska uttalas på bred grebbestadsdialekt).

Ett klockrent rasistiskt uttalande kan man tycka. Men jag skulle vilja hävda att lika lite som jag var rasist när jag i min barndom ville göra negerbollar var min gammelmormor rasist när hon oroade sig för att hennes barnbarn solade bort den svenska rasen. Jag ska förklara vad jag menar.

51845032_O_1I en ganska uppmärksammad och omskriven bok, ”Det rena landet”, (recenserad av mig i Fornvännen, skrolla till sidan 301) från 2006 letar Maja Hagerman rasistisk vetenskap kring förra sekelskiftet. Allt och alla var, enligt henne, rassar. Och inte nog med det. Den rasistiska vetenskap som svensk arkeologi och angränsande ämnen utgjorde var mer eller mindre den ideologiska grund varpå hela Nazityskland vilade. Ett tungt arv från Oscar Montelius och Hans Hildebrands vetenskapliga gärningar kan man tycka.

Om detta vore sant, skulle det få åtminstone mig att omedelbart och för gott sluta ägna mig åt arkeologi. Problemet med Hagermans bok är dock att hon i den använder en vardaglig, lite ytlig definition av ett begrepp i en i övrigt vetenskapligt hållen prosastil. Men det är en definition på rasism som inte håller vetenskapligt. Det spelar ingen roll att det här är populärvetenskap, att använda sig av en så slarvig definition utarmar begreppen och – i förlängningen – vår beredskap mot den riktigt, riktigt fula rasismen.

Vad är då rasism och vem är rasist? Hertha Hanson, Idé och lärdomshistoriker från Lund menar i boken ”Alkemi, romantik och rasvetenskap” från 1994 att rasism skall definieras utifrån tre punkter.visa_bild

1. För det första anser rasisten att mänskligheten skall delas in i raser som skiljer sig åt i fysiska och psykiska avseenden.

2. För det andra att dessa skillnader beror på ärftligt överförda egenskaper.

3. Och för det tredje att det på grundval av dessa skillnader kan förutsättas eller konstrueras en värdehierarki.

Killen på Systemet tyckte att jag var rasist som inte lät honom handla. Jag skulle tvärt om vilja påstå att jag vore rasist om jag låtit honom handla, om jag gjort undantag för honom, om jag inte behandlade alla efter samma måttstock. Man är inte, som Hagerman påstår, rasist så länge man bara anser att mänskligheten går att dela upp i lång- respektive kortskalliga, egenskaper man ärver av sina föräldrar. Det är först när man påstår att det föreligger kvalitativa skillnader mellan människor enbart på grund av detta som man börjar närma sig en rasistisk definition.

Fascism tror jag de flesta idag sätter likhetstecken med allmän auktoritetstro, kombinerat med antidemokrati och avsaknad av mänskliga rättigheter. Om man däremot skriver om italiensk 1900-talshistoria måste man vara mer exakt än så i sin definition av begreppet. Det tycks som om begreppet rasist/rasism börjar gå en liknande utveckling till mötes. Det har fått en mer allmän, något urvattnad betydelse, vilket kanske är en oundviklig språklig utveckling.

Men samtidigt måste vi ha kvar en bereppsapparat som tydligt definierar strukturell rasism av den enkla anledning att vi måste känna igen den och mota den i grind när vi möter den. I vetenskapen så väl som i vår vardag.

Edit: Läs min kollega Magnus Alkarps mycket intressamta, essäliknande bloggpost om nazistisk svensk arkeologi.

Annonser

En av Kullenmannens käpphästar är att arkeologi och politik hör ihop. Vad vi än tycker är det ett faktum och att det därför gäller att formulera sin forskning så att den inte kan användas av krafter och strömningar man inte sympatiserar med. Kullenmannen, exempelvis, har alltid försökt hålla Götiska förbundet och liknade sammanslutningar på mer än armslängds avstånd.

Huruvida arkeologi och politik hör ihop eller ej hade jag för ett par år sedan en animerad diskussion med min gode vän och kollega Martin Rundkvist som då hade en helt annan åsikt än jag. Emellertid tycks han numera ha förstått hur saker och ting hänger ihop och har av allt att döma ändrat ståndpunkt om nu inte Kullenmannen helt missförstått saker och ting.

Arkeologisk forskning har i alla tider använts av styrande för att legitimera brott Masterplan omsl6B.inddmot mänskliga rättigheter och geopolitiska anspråk. För några år sedan lektörsläste jag Heather Pringles bok ”Härskarplanen. Himmlers jakt på det ariska ursprunget”. Jag är mycket glad över att förlaget valde att ge ut den. Det är nämligen en mycket viktig bok som kommer att vara obligatorisk kurslitteratur på de arkeologiska utbildningar jag i framtiden har inflytande över. På drygt 300 sidor får vi följa med på en resa där arkeologerna i det tyska forskningsinstitutet Ahnenerbe går från att ägna sig åt till synes harmlös hembygdsforskning till att mot slutet av kriget ta aktiv del i förintelsen.

Men hur kunde det gå så illa? Pringle menar att förklaringen är på samma gång banalt enkel (snygga uniformer, fina titlar, god lön) och helt obegriplig. Men, framhåller Pringle, det var faktiskt inte något som tvingade de tyska forskarna att gå in i SS, det fanns alternativa handlingsmöjligheter för den enskilde. Hon menar att vi inte vet vad de här männen tänkte i det ögonblick när de villigt avstod från sin medmänsklighet och överträdde skiljelinjen till barberiet (s. 342). Men hon konstaterar att det i slutändan alltid handlar om det personliga ansvar man som enskild forskare har. Lika lite som att man kan hävda att man bara lyder order, lika lite kan man hävda att forskning är objektiv och neutral.

Utan att ta udden av Pringles utmärkta bok menar Kullenmannen att det finns en risk i att beskriva en historisk företeelse, avlägsen i både tid och kanske rum, utan att relatera den till nuet. Detta då vi därmed sätter ett avstånd mellan det inträffade och oss själva: –Ja, ja, det var hemskt, men det var då. Idag vet vi bättre.

Vad man måste komma ihåg är att detta bruk av arkeologi har pågått kontinuerligt sedan arkeologiämnets barndom, och fortsätter än i denna dag då arkeologi och kulturarv dagligen och världen över används som vapen i konflikter. Vi möter det i våra nyhetsmedier, det kan handla om svenska FN-soldater som skyddar kloster i Kosovo, moskéer i Indien som förstörs av militanta hinduer eller buddhastatyer som sprängs av talibaner i Afghanistan. En av de just nu allvarligaste pågående missbruken av arkeologisk forskning äger rum i Jerusalem. Även om det finns starka och klara motröster bland israeliska arkeologer är det uppenbart att den bibliska arkeologin av idag har ett tydligt uppdrag att legitimera staten Israel.

Ett aktuellt exempel just nu är stadsdelen Silwan i det palestinska Östra Jerusalem. En högerextrem bosättargrupp, Elad, har med hjälp av arkeologin börjat ta över denna tidigare helt palestinsk stadsdel med det uttalade syftet att omöjliggöra en delning av Jerusalem i en israelisk och en palestinsk halva.

Man planerar att bygga en arkeologisk park i området med temat ”Kung Davids stad”. I anslutning till detta skall 1 500 människor vräkas och deras hem jämnas med marken. Emellertid har en palestinsk proteströrelse startat och deras kamp har uppmärksammats av flera medier. Fördrivning förklädd till arkeologi står det på de palestinska invånarnas protestskyltar i Jerusalem och Kullenmannen kan inte annat än konstatera att historien upprepar sig.

Jag personligen kan skriva bloggposter och engagera mig mot detta missbruk av arkeologin. Jag kan även formulera min egen forskning på ett sådant sätt att den inte kan användas av eventuella framtida mörka krafter som bokstavligen skulle vilja exkludera människor ur det svenska kulturlandskapet. Därutöver kan vi tillsammans jobba på att förstärka och försvara vår gemensamma moraliska värdegrund – alla människors lika och absoluta värde.

När Svenska Naturskyddsföreningen bildades 1909 var det uttalade målet att främst skydda natur som var vacker. Naturens värde var som rekreationsplats och som skönhetsupplevelse. Vid denna tid hade man även en liknande syn på kulturmiljöer. Vackra, fina hus och nationella monument skulle bevaras och lyftas fram. Det fanns ingen plats för det förment fula och oönskade, framför allt i form av äldre tiders stilar och smakinriktningar. De skulle bort, utraderas och glömmas, helst för gott. Detta finns det bara allt för många exempel på i Sverige och internationellt. Ta bara renoveringen av Skara domkyrka där, bland mycket annat, en fantastisk barockfasad försvann på en av korsarmarna vid Helgo Zettervalls renovering vid slutet av 1800-talet. Den ansågs ful och inte passa in i den ”medeltida” katedral man ville återskapa.

Idag är det mångfald och artrikedom som gäller, både inom natur- som kulturmiljövården. Precis som att fula och oansenliga lavar och insekter kan vara skyddsvärda kan alla tiders olika kulturmiljöer vara bevarandevärda, åtminstone vissa tidstypiska exempel. Detta oavsett vad vi har för privata estetiska preferenser. En av de lärdomar tidigare årtiondens stadssaneringar lärt oss är att tidigare kulturmiljöer inte kan eller bör tänkas bort, oavsett vad vi tycker om dem. På 60-talet var det snea träkåkar med utedass man ville utradera. Nu är det 70-talets estetik som vissa politiker helst vill glömma.

Trygg HansaEn hundra år gammal syn på kulturmiljövård uppvisar en moderat politiker i Stockholm, Kristina Alvendal. Stockholms Stadsmuseum anser nämligen att Trygg Hansas hus på Kungsholmen i Stockholm är ett bra exempel på 1970-talets arkitektur och har höga arkitekturhistoriska och samhällshistoriska värden. Detta har provocerat stadsbyggnadsborgarrådet Alvendal som i en SvD-intervju menar att:

”Det är inte rimligt att den här typen av byggnation ska ha blåklassning. Jag är övertygad om att en stor del av stockholmarna inte lägger det skyddsvärdet på Trygg Hansa-huset”

och

”I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visar att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”

Hon avslutar med att drämma till med att

”Trygg Hansa-huset kan på intet sätt motsvara Plan- och bygglagens intentioner om skydd för en byggnad särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”

Endast gamla vackra hus är bevarandevärda, enligt henne. Hennes uråldriga syn på kulturmiljövård vore nästan lite rörande om det inte var så att mänskan har ett ganska stort politiskt inflytande. Enligt artikeln i SvD verkar det dock som om hennes borgerliga kolleger inte alls håller med henne. Gudskelovochpris!

Edit: Tack Liv Nilsson Stutz för länktipset!!

Hrm… den 12 februari skrev Kullenmannen sitt första inlägg. Det handlade om den nya Kulturutredningen som då precis hade blivit offentlig. Jag vill gärna citera delar av vad jag skrev då:

Nu har Kulturutredningen blivit offentlig. Utredningen föreslår bland mycket annat att man ska slå ihop Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Statens konstråd och Arkitekturmuseet till en ny gigantisk myndighet. Denna superorganisation ska syssla med “frågor om samtid, historia och livsmiljö”.

Eh… Rent spontant ser Kullenmannen en gigantisk, centraliserad byråkratisk koloss på lerfötter växa fram. Visst är det viktigt att man utvecklar och förändrar organisationer i takt med samtiden. Men det här känns inte ok. Jag trodde snarare att RAÄ skulle få i uppdrag att närma sig naturmiljövården (Naturvårdsverket) vilket ju ligger väldigt nära till hands om vi ska problematisera människans livsmiljö över tid och rum. Jag uppskattar verkligen samtidskonst men förstår inte riktigt poängen med att den statliga kulturmiljövården nu tydligen ska arbeta ihop och uppnå synergieffekter med det konstnärliga området. Det är äpplen och päron helt enkelt. Jag är mer än skeptisk och misstänker att remissinstanserna inte kommer att köpa det här.

 

Nej, just det. Alla tunga remissinstanser sågade detta och kulturministern säger nu att förslaget inte blir av. Skönt tycker Kullenmannen.

Burlesk dopfunt

Kullenmannen skrev häromdagen om en av sina favoritkyrkor, Västerplana kyrka på Kinnekulle. Så som brukligt är hör en dopfunt till kyrkans inventarier. Den är lite speciell på flera vis. Egentligen finns det två funtar i kyrkan, där finns nämligen ytterligare ett fragment. Enligt kyrkans informationsbroshyr kommer den från ”en förmodad kyrka i Martorp”. Mjaha men mer troligt är väl att den kommer från ett av alla de stenbrott som finns vid det närbelägna Martorp. Kanske vore detta något att kolla upp? Kinekulles medeltida stenbrott? Generellt är platserna och utseendet på de medeltida stenverkstäderna som bevisligen funnits i området helt okända. Se där ett arkeologisk projekt växer fram. Men nu var det inte detta funtfragment jag skulle skriva om utan om kyrkans ordinarie, den här nedan.

IMG_1125

Funten tillskrivs en man som hette Othelric. Han var en stenhuggaremästare som verkade i Kinnekulletrakten mellan ungefär 1140 och 1170. Denna konstnär har fått sitt namn efter en inskrift i Skälvum kyrka. Där står ”Othelric me fecit” Othelric gjorde mig. Om det är namnet på stenhuggarmästaren eller byggherren, Skälvums patronus, ska vara osagt. I vilket fall har denna person fått ge namn åt en grupp med romanska stenarbeten, i huvudsak koncentrerade till kyrkorna kring Kinneviken.

Funten i Västerplana är mycket fin. Runt cuppan löper en arkad. I den ser vi olika figurscener: en ryttare slåss med ett lejon, en kentaur attackeras av en drake (som mer ser ut som en arg terrier med fjäll), en heraldiskt utformad örn och till sist ser vi en biskop.

IMG_1150

Den har ett centralt uttömningshål och har varit bemålad i sen tid, men det tycks inte som om målningens ålder är helt utredd. Kanske är den ursprunglig? Nej, nu har jag gått som katten kring het gröt en stund. Nu kommer vi till det riktigt intressanta och udda, åtminstone för att vara något man finner i en svensk församlingskyrka: locket!

I standardverket om Skaraborgs dopfuntar (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1971-72) står det i katalogen att ”Funten har barockt lock.” I församlingens broshyr står det att funten har ”ett lock med träskulpturer från 1600-talet”. Kullenmannen tycker att församlingen och forskningen fegat när det gäller det här locket. Det är helt enkelt unikt och förtjänar att uppmärksammas mer. Titta bara!

IMG_1151

IMG_1157

Västerplana kyrka övergavs på 1820-talet och låg i malpåse fram till 1924 då den återinvigdes. Detta fick till följd att det pryda och trista 1800-talet lyser med sin frånvaro i kyrkorummet. Funtens lock, som troligen är gjord omkring 1700, är ett utsökt exempel på vad man skulle kunna kalla bondbarock och skulle aldrig överlevt det puritanska 1800-talet i en vanlig kyrka. Titta på de nakna höggravida kvinnorna, deras rosiga kinder och blonda lockar, putande bröst och stora mage. Fantastiska figurer är bara förnamnet. Det är egentligen inte så konstigt att det är just på en dopfunt man hittar detta. Dopet är inte bara det nyfödda barnets inträde i den kristna gemenskapen. Ur ett folkligt religiöst perspektiv kan det ju även ses som en hyllning till kvinnan som fött barnet och blir därmed ett slags fruktbarhetsrit. ”Milf” långt innan begreppet uppfanns. Vem sa att gamla kyrkor var tråkiga?

… eller manipulerat på något sätt. Detta är ett helt autentiskt klipp ur Västergötlands Fornminnesförenings årsskrift, sjätte delen, femte häftet (1965: s. 243).

Kung med humor

Lille SiKullenmannen med son har varit på vagnarbetshelg på Anten-Gräfsnäs järnväg. Praktisk kulturmiljövård är bara så kul! Personvagnarna ska vara uppfräschade och genomgångna till trafikstarten den 31 maj. Tänk om de gamla vagnarna kunde tala när vi pysslar om dem:             –Mmm, ja, där, mera! 

På bilden nedan är det AGJ nr 15 som får sig en välbehövd genomgång. Vagnen byggdes 1911 och har rullat mellan Kalmar och Torsås fram till 1965. Till AGJ kom den 1976. 

 

IMG_1175

Teakpanelen ska oljas sju gånger!

 

Visserligen är detta välkänt sedan tidigare men jag kan ändå inte undanhålla Kullenmannens läsare det här. ASEA:s gamla logga torde vara den mest belastade symbol som finns. Kanske inte ett helt lyckat val av logga kan man tycka. Men vem kunde förutse det? Huruvida ASEA verkligen haft svastikan som logga torde vara den fråga ABB:s PR-avdelning är absolut mest trött på att besvara.

ASEAs gamla logga