Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kullenmannen gräver!

Som Kullenmannens trogna läsare konstaterat har det varit lite skralt med uppdateringen av den här bloggen under sommaren. Det känns inte bra, det är lite som ett åtagande man inte riktigt lever upp till, nästan som om man sviker någon eller något. Det var också detta som länge gjorde att jag drog mig för att börja blogga. Jag vill leverera kvalitet – men också kvantitet. Kalla det gärna en skaparkris, Kullenmannens egna Inferno. Men jag vill gärna tro det blir bättre om en liten tid, kanske har det med årstiden att göra. När dagarna blir kortare och man sitter inne och kurar på kvällarna, ja då börjar det säkert suga i bloggtarmen. Kullenmannens läsare får helt enkelt se den kommande hösten och vintern an med tillförsikt. Det lovar jag, om inte inför Gud och denna församling, så åtminstone på mina systrars heder och mina förfäders gravar.

Men den närmaste tiden blir det i vilket fall inget skrivet här. På måndagen den 7 september kommer jag att starta fältarbetet på mitt forskningsprojektet, Säms kyrkor, som Kullenmannen tidigare skrivit om. Jag har startat en ny blogg – Sämbloggen – där information om projektet kommer att finnas. Ambitionen är att under fältarbetet dagligen uppdatera en fältdagbok. Så är ni de närmaste veckorna intresserade av vädret i Ulricehamnstrakten, hur kaffet smakade, vem som kom och hälsade på, men även av daglig information om fynd och grävningsresultat får ni titta in hos oss på http://samskyrkor.wordpress.com. Projektbeskrivning för 2009 års grävningar hittar ni här.

Längre fram under hösten kommer det nya texter här hos Kullenmannen, håll ut!

IMG_1470

Södra Säms ödekyrka i Västergötland sommaren 2009, innan Kullenmannen började krafsa i den. Långhuset med sin ovanliga absid, i mitten syns högaltaret. Foto mot öster.

Irlands historia var en tid (ca 700-1000 e. Kr.) under yngre järnålder intimt sammanflätad med kulturella strömningar från Skandinavien. Till exempel var Irlands första stad, Dublin, ursprungligen en skandinavisk bosättning. Även i Normandie fanns på 900-talet en härskarklass bestående av nordmän, precis som i Kiev mitt i dagens Ukraina. Tydligen var man skickliga på att utnyttja de svaga politiska strukturer som fanns i dessa områden vid denna tid.

Den uppmärksamme noterar säkert att jag inte nämnt ordet viking en enda gång hittills. På irländska heter vikingar lochlannaigh, vilket är synonymt med ”pirater” i största allmänhet. Själv använder jag sällan ordet viking annat än i beteckningen ”vikingatiden (800-1050)” och knappast ens då. Det ger helt enkelt så konstiga associationer och märkliga diskussioner som jag och många arkeologkolleger med mig vill hålla på mer än armslängds avstånd.

Visst förekom det vid denna tid (liksom både tidigare och senare) att man samlade ihop flottor om en eller flera skepp för att plundra och härja, sjöröva, på andra sidan havet. Sedan kan man alltid fundera över hur stor del av samhällsliv och ekonomi detta egentligen hade. Det finns historiker som menar att man i Mälardalen hade ett speciell slags ekonomi, ”extern tillägnan”, till skillnad mot exempelvis i Västergötland där ekonomin var ett slags tidig protofeodalism kallad ”intern tillägnan”. Jag skulle nog trots allt vilja påstå att detta att fara i viking, ”extern tillägnan”, var ett fenomen ytterst begränsat till vissa sociala grupper, i vissa geografiskt avgränsade områden, under vissa tider. De allra, allra flesta stretade hemma på gården större delen av sina liv utan att någon gång ens komma i närheten av att ”manligen fara österut och ge örnarna föda”.

Kullenmannen lektörsläser just nu en ännu inte utkommen bok på engelska om vikingar och kan inte låta bli att reflektera över att det fortfarande skrivs böcker om vikingar på temat mandom, mod och morske män och med de isländska sagorna som huvudkälla, allt illustrerat av lite arkeologiska fynd. Det skriftliga källmaterialet från perioden är försvinnande litet. Det arkeologiska materialet från perioden visar upp en helt annan bild fjärran från den nationalromantiska vikingavurmens klichéer vi ständigt ska matas med och Kullenmannen blir så trött, så trött när han läser.

Kullenmannen menar att Vikingatåg borde kallas för sjökrig om det är något så när strukturellt organiserat. Annars är pirat och avledningar på det ett bättre ord än viking om man ska beskriva företeelsen som sådan.

Svenneviking

Osökt kommer jag att tänka på att det är farligt att segla utanför Somalias kust just nu. Men det sätter tydligen fart på ekonomin i Kenya där piraterna sätter sprätt på sina pengar.

Sjöröveri, mandom mod och morske män är tydligen något kittlande spännande, ja till och med något beundransvärt, om det ägde rum på Östersjön för drygt tusen årsedan. Men idag skickar de dåtida piraternas ättlingar kanonbåtar till Somalias farvatten för att bekämpa de nutida vikingar som gör farlederna osäkra där.

Sommar och sol och koskit i hagen. Kullenmannen har fyndat på antikvariat. Det ska villigt erkännas att det då och då, inte minst så här års, slinker ner en och annan deckare. På en second hand i Götene hittade jag Maj Sjöwall och Per Wahlöös Den skrattande polisen från 1968. Sjöwall Wahlöös romansvit Roman om ett brott, i allt tio böcker, publicerades mellan 1965 och 1975. Deras stil har bildat skola, blivit den arketypiska Svenska Deckarromanen och har fått många, många efterföljare. Men sällan9789172635685 håller dessa sentida uppföljare någon högre litterär kvalitet, även om de ofta är bra underhållning för stunden. Genren är stor i Sverige, men har ofta skyllts för att vara just litterärt usel. Trots att jag själv ofta läser deckare av Camilla Läckberg, Mons Kallentoft, Anna Jansson och allt vad de heter inser man just vilket taffligt hantverk de egentligen representerar när man återläser originalen i form av Sjöwall Wahlöös böcker. Det gäller på alla plan, inte minst i hur författarna väljer att gestalta miljöer, händelser och personer.

Där Kallentoft i Midvinterblod om och om igen, sid efter sida, väljer att gestalta hus och miljöer genom att skriva vilket decennium de representerar (varför variera sig?). Eller när Anna Jansson i hyfsat spännande Inte ens det förflutna verkar saxa sin miljögestaltning av Gotska Sandön ur en turistbroshyr. Det är inte direkt dåligt, men man fastnar inte för formuleringarna precis.

Men då måste Kullenmannen dela med sig av en persongestaltning i Den skrattande polisen (min upplaga från 1981, sid 60):

Man kunde nästan ha använt honom i rekryteringsannonserna, vilket var mer än man kunde säga om vissa andra. Till exempel om Kollberg med hans arrogans och plufsiga fetma. Om den stoiske Melander, vars utseende på intet sätt jävade tesen att de värsta tråkmånsarna ofta blir de bästa poliserna. Eller om den rödnäste och i alla avseenden lika medelmåttige Rönn. Eller om Gunvald Larsson, som kunde skrämma vem som helst från vettet med sin kolossala kroppshydda och stirrande blick och som dessutom var stolt över det.

Härligt målande gestaltning som är en fröjd att läsa. Kullenmannen ska läsaom alla de nio andra Sjöwall Wahlööböckerna i sommar. Kanske också att jag plockar fram Sjöwall Wahlöös föregångare Stieg Trenters romansvit från 50-talet, även om jag har på känn att de kanske inte har åldrats lika skönt.

Bilder av krig

forf_babtjenko

Kullenmannen har precis börjat läsa Arkadij Babtjenkos reportagebok Georgien, augusti 2008 – Bilder av ett litet krig. Babtjenko är en rysk journalist som arbetar för tidskriften Novaja Gazeta i Moskva. Som 18-årig värnpliktig deltog han i det första tjetjenienkriget 1994. Under det andra tjetjenienkriget 1999 återvände han dit men nu som journalist. Hans berättelse därifrån, Krigets färger – ett vittnesmål, som kom 2007 har redan blivit något av en klassiker.

Hans senaste bok handlar alltså om kriget i Georgien förra sommaren och når enligt GP:s recensent kanske inte upp till riktigt samma höga litterära nivå som bok_babtjenko2_350hans tidigare bok om Tjetjenien. Kullenmannen håller med men tycker ändå att den är riktigt ruggig, ja direkt plågsam att plöja igenom. Det är tveksamt om jag orkar läsa färdigt den. Inte det att den skulle vara dåligt skriven. Det är bilderna jag har svårt för. Av bokens 94 bilder från kriget i Georgien är några mycket närgångna bilder på sårade och stupade soldater. Lemlästade, förbrända och förvridna kroppar, i något fall bara en köttklump.

Jag kom att tänka på en annan bild som förföljt mig genom åren. 1987-88 arbetade Kullenmannen som biståndsarbetare i Nicaragua. Där hade man, lindrigt uttryckt, en annan syn på döden än vad jag var van vid. Militärkupper, förtryck, revolution och inbördeskrig kombinerat med skriande fattigdom och grasserande sjukdomar hade gjort att döden var ständigt närvarande i vardagen. Ungefär som det en gång i tiden var här i Sverige, inbillar jag mig. I vilket fall såg jag i en dagstidning i Nicaragua en artikel om en bilolycka. En man, en lokal politiker, hade dött och helt ogenerat hade tidningens fotograf tagit en bild rätt upp och ned på den döde liggandes på gatan. Mycket obehaglig bild tyckte jag, av stort nyhetsvärde ansåg säkert tidningen. På samma sätt kunde man efter tsunamin 2004 i utländska medier (och på nätet) se bilder på drunknade. Rätt eller fel att publicera? Jag menar att det lätt kan bli spekulativt och sensationslystet. Man kan verkligen fråga sig vilket syftet är med sådan bildpublicering, dödsporr som jag skulle vilja kalla det.Käthe Kollwitz - Nie Wieder Krieg!

Däremot tjänar bilderna i Babtjenkos bok ett viktigt syfte, nämligen att visa på konsekvenserna av högtravande nationalism och chauvinism. Kriget är politikens förlängning skrev en gång den tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz. Nej, det är det inte. Krig är det mest omänskliga och naturvidriga som finns. Ett enormt tragiskt misslyckande. Det är varken ett spännande äventyr eller ett uttryck för något ”högre”. Genom att publicera böcker om krigets nakna och osminkade sanning kan vi förhindra att det sker igen. Nie Wieder Krieg – Aldrig mera krig!

Bild: Gotlands museumGeorgien och Nicaragua ligger långt bort. Arkeologin däremot för oss närmare det obehagliga. Vi kan då välja att betrakta de döda i massgraven Korsbetningen i Visby som kuriosa, kanske som något gotiskt kittlande eller, som Kullenmannen föredrar, ett antikrigsmanifest. Där menar jag att våra museer har en viktig pedagogisk uppgift.

Detta blev en något dyster bloggpost. Men kom ihåg att vi alla lever just nu, att det är enklare att älska än att hata och att sommaren är underbar!

Motkraft

Kullenmannen har alltid fascinerats av motrösten som fenomen. De som faktiskt vågar ställa sig upp och säga att kejsaren är naken. Eller vågar stå för en åsikt som kanske inte är den mest opportuna för tillfället men som man i hjärtat tror på. Människor som inte sviker sina ideal när allt tycks vara svart och utgången oviss.

Ta Klippet här nedan. Det kommer från det spanska parlamentet som inför rullande kameror den 23 fenruari 1981 utsattes för ett försök till militärkupp . Tvåhundra män från Guardia Civil trängde in i byggnaden och skulle arrestera parlamentsledamöterna. Kuppen misslyckades totalt men det vet naturligtvis inte ledamöterna när överstelöjtnant Antonio Tejero från Guardia Civil en bit in i klippet skjuter hej vilt i taket. Så gott som alla kastar sig ner mellan bänkarna, men på filmen ser vi tre män som vägrar låta böja sig. Försvarsministern Manuel Gutiérrez Mellado som beordrar kuppledaren att ge upp, Premiärministern Adolfo Suarez som tillsammans med kommunistledaren Santiago Carrillo vägrar kasta sig ner på golvet. Utan tvekan var det tre män som skulle ha kunnat gå in i döden där och då för demokratin.

En annan och kanske något mindre dramatisk form av motröst är det enträgna politiska arbete som kanske inte ger några kortsiktiga politiska poäng men väl kan ändra historiens långa lopp. Exempelvis var kommunisterna de enda som röstade emot i Sveriges riksdag på 30-talet då steriliseringslagar och annat rasbiologiskt dravel skulle ges statlig sanktionering. De menade att staten inte skulle ägna sig åt ”avel och stuteriverksamhet” med människor och gav istället en förvånansvärt modern syn på det sociala arvets betydelse.

En annan motkraft har i alla tider varit ironin. Det är inte alltid sådan går fram till mottagaren, i synnerhet inte om mottagaren tar sig själv på för stort allvar. Då får man vänta en sjuttio år eller så tills någon med öga för det ironiska hittar det igen. Min kollega Magnus Alkarp har skrivit om ett mycket roligt och bitande ironiskt brev han hittade i ett arkiv. Det var skrivet av en svenskamerikan till den store skallmätaren och föreståndaren för Statens institut för rasbiologi, Herman Lundborg. Läs och njut!

Ytterligare ett exempel på en ickeopportun motröst hittade jag lite otippat härom dagen i en barnbok, Pelle Svanslös i Amerika av Gösta Knutsson. Första utgåvan komPelle Svanslös i Amerika 1941 och boken bör ha skrivits 1939-40 då det inte var särskilt opportunt att skriva om alla människor lika värde, om det galna i att dela upp människan i raser och att ge människor egenskaper enbart på grund av deras utseende. Min utgåva är från 1962 och på sidan 45 skriver Knutsson:

–Nej, neger är jag inte, sa Morrhårs-Murre. Negerkatter har svart nos och svarta trampdynor, men mina är skära. Så neger är jag inte. Negrer kan man inte umgås med.

–Åja, är katter snälla, spelar det väl ingen roll, om de är negrer eller vad de är, sa Pelle. Men är katter elaka, så är de lika elaka, om de är negrer eller inte. Jag tror för resten det inte finns nån negerkatt som är så elak som Måns hemma.


Att modet svek en och annan demokrat i det spanska parlamentet när de stod öga mot öga med döden är inte så konstigt, det är tvärt om mänskligt. Däremot hade människor alla möjlighet på 30-talet att på sakliga grunder ta ställning mot dåtidens sunkiga rashygieniska tankegods vilket också skedde då och då.

Att våga säga nej, helst i handling men även i tanken, till föreställningar och tankegods som urholkar människans lika och absoluta värde är kanske inte så kontroversiellt idag. På 1930-talet med ett hotfullt Tyskland runt hörnet och kvasivetenskaplig rasism på hemmaplan var det desto svårare och därmed mer beundransvärt. Jag är inte säker på att jag själv hade vågat stå kvar när kulorna visslade kring öronen i det spanska parlamentet, eller argumentera emot när mina kompisar och kurskamrater protesterade mot ”judeimporten” av läkare. Jag vill dock gärna tro det. Jag kommer i alla fall försöka nästa gång det sker. Kommer du?

Magnus Alkarp, en arkeologkollega och författare med många strängar på sin lyra har relativt nyligen startat en mycket intressant och välgjord blogg. Tyvärr har han blivit utsatt för en hatkampanj från nazister och blivit tvungen att stänga av sin kommentarsfunktion tillfälligt. Han skriver:

Under fredagen blev denna sida, och jag själv, utsatt för en tjugotal hatinlägg och mordhot från religiösa fanatiker och högerextremister – en härlig allians. De som gjorde detta har nu blivit identifierade och åtal väntar. De här angreppen har en lång förhistoria. Av det skälet kommer nu kommentatorsfunktionen på den här siten vara avstäng för en tid framöver.

Kullenmannen säger: Ge inte upp Magnus! Låt dem inte vinna! Även om de kan göra stor skada är de få och små (och, måste man säga, vilka amatörer som inte döljer sina ip-nummer!!! ). Läs även vad Åsa skriver.

Edit: Magnus har tyvärr fått stänga ner bloggen helt och hållet. Men till hösten kommer hans avhandling, den lär bli riktigt intressant. Håll ut!

Som Kullenmannens uppmärksamma läsare vet satt jag för en tid sedan och korrekturläste bok nummer fem i serien ”Det medeltida…”. Nu har Jonas M Nordins trevliga bok om det medeltida Dalarna och Västmanland kommit från tryckeriet. Inte minst är jag den här gången mycket nöjd med illustrationerna.

Det medeltida Dalarna & Västmanland

När man tänker på det medeltida Skandinavien är det kanske inte i första hand de två landskapen Dalarna och Västmanland som dyker upp. Men där finns så mycket spännande att se från perioden i området, inte minst lämningar efter bergsbruk och hyttdrift men även städer, kyrkor och borgar. Trots att de två landskapen ligger grannar är det dock mycket som skiljer dem åt, kanske främst på grund av de olika naturgeografiska förutsättningarna. Det här är en bok som varje hembygdsintresserad darlkarl/västmannalänning bör ha hemma, liksom naturligtvis varje historiskt intresserad person som tänker sig dit till sommaren. Tack Jonas för ett bra arbete!

Nästa böcker i serien blir Det medeltida Sörmland som skrivs av Johan Anund och Linda Qviström och Det medeltida Gotland av Anders Andrén. Det blir nog två höjdarböcker!

Min bok, Det medeltida Västergötland, och övriga böcker i serien går fortfarande att beställa i handeln. Östergötland, som varit slut ett tag, har tryckts upp igen och är tillgänglig på nytt!

Ha det skönt i sommar. Det ska Kullenmannen försöka ha. Jag kanske drar ner lite på aktiviteten men semesterstänger ingalunda. Så håll gärna utkik i bloggen efter nya spetsfundigheter, tokroligheter och grötmyndiga förnumstigheter från Kinnekulle.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.