Kullenmannen gräver!

Som Kullenmannens trogna läsare konstaterat har det varit lite skralt med uppdateringen av den här bloggen under sommaren. Det känns inte bra, det är lite som ett åtagande man inte riktigt lever upp till, nästan som om man sviker någon eller något. Det var också detta som länge gjorde att jag drog mig för att börja blogga. Jag vill leverera kvalitet – men också kvantitet. Kalla det gärna en skaparkris, Kullenmannens egna Inferno. Men jag vill gärna tro det blir bättre om en liten tid, kanske har det med årstiden att göra. När dagarna blir kortare och man sitter inne och kurar på kvällarna, ja då börjar det säkert suga i bloggtarmen. Kullenmannens läsare får helt enkelt se den kommande hösten och vintern an med tillförsikt. Det lovar jag, om inte inför Gud och denna församling, så åtminstone på mina systrars heder och mina förfäders gravar.

Men den närmaste tiden blir det i vilket fall inget skrivet här. På måndagen den 7 september kommer jag att starta fältarbetet på mitt forskningsprojektet, Säms kyrkor, som Kullenmannen tidigare skrivit om. Jag har startat en ny blogg – Sämbloggen – där information om projektet kommer att finnas. Ambitionen är att under fältarbetet dagligen uppdatera en fältdagbok. Så är ni de närmaste veckorna intresserade av vädret i Ulricehamnstrakten, hur kaffet smakade, vem som kom och hälsade på, men även av daglig information om fynd och grävningsresultat får ni titta in hos oss på http://samskyrkor.wordpress.com. Projektbeskrivning för 2009 års grävningar hittar ni här.

Längre fram under hösten kommer det nya texter här hos Kullenmannen, håll ut!

Södra Säms ödekyrka i Västergötland sommaren 2009, innan Kullenmannen började krafsa i den. Långhuset med sin ovanliga absid, i mitten syns högaltaret. Foto mot öster.

Pirater – den gamla sorten alltså

Irlands historia var en tid (ca 700-1000 e. Kr.) under yngre järnålder intimt sammanflätad med kulturella strömningar från Skandinavien. Till exempel var Irlands första stad, Dublin, ursprungligen en skandinavisk bosättning. Även i Normandie fanns på 900-talet en härskarklass bestående av nordmän, precis som i Kiev mitt i dagens Ukraina. Tydligen var man skickliga på att utnyttja de svaga politiska strukturer som fanns i dessa områden vid denna tid.

Den uppmärksamme noterar säkert att jag inte nämnt ordet viking en enda gång hittills. På irländska heter vikingar lochlannaigh, vilket är synonymt med ”pirater” i största allmänhet. Själv använder jag sällan ordet viking annat än i beteckningen ”vikingatiden (800-1050)” och knappast ens då. Det ger helt enkelt så konstiga associationer och märkliga diskussioner som jag och många arkeologkolleger med mig vill hålla på mer än armslängds avstånd.

Visst förekom det vid denna tid (liksom både tidigare och senare) att man samlade ihop flottor om en eller flera skepp för att plundra och härja, sjöröva, på andra sidan havet. Sedan kan man alltid fundera över hur stor del av samhällsliv och ekonomi detta egentligen hade. Det finns historiker som menar att man i Mälardalen hade ett speciell slags ekonomi, ”extern tillägnan”, till skillnad mot exempelvis i Västergötland där ekonomin var ett slags tidig protofeodalism kallad ”intern tillägnan”. Jag skulle nog trots allt vilja påstå att detta att fara i viking, ”extern tillägnan”, var ett fenomen ytterst begränsat till vissa sociala grupper, i vissa geografiskt avgränsade områden, under vissa tider. De allra, allra flesta stretade hemma på gården större delen av sina liv utan att någon gång ens komma i närheten av att ”manligen fara österut och ge örnarna föda”.

Kullenmannen lektörsläser just nu en ännu inte utkommen bok på engelska om vikingar och kan inte låta bli att reflektera över att det fortfarande skrivs böcker om vikingar på temat mandom, mod och morske män och med de isländska sagorna som huvudkälla, allt illustrerat av lite arkeologiska fynd. Det skriftliga källmaterialet från perioden är försvinnande litet. Det arkeologiska materialet från perioden visar upp en helt annan bild fjärran från den nationalromantiska vikingavurmens klichéer vi ständigt ska matas med och Kullenmannen blir så trött, så trött när han läser.

Kullenmannen menar att Vikingatåg borde kallas för sjökrig om det är något så när strukturellt organiserat. Annars är pirat och avledningar på det ett bättre ord än viking om man ska beskriva företeelsen som sådan.

Osökt kommer jag att tänka på att det är farligt att segla utanför Somalias kust just nu. Men det sätter tydligen fart på ekonomin i Kenya där piraterna sätter sprätt på sina pengar.

Sjöröveri, mandom mod och morske män är tydligen något kittlande spännande, ja till och med något beundransvärt, om det ägde rum på Östersjön för drygt tusen årsedan. Men idag skickar de dåtida piraternas ättlingar kanonbåtar till Somalias farvatten för att bekämpa de nutida vikingar som gör farlederna osäkra där.

Sjöwall Wahlöö

Sommar och sol och koskit i hagen. Kullenmannen har fyndat på antikvariat. Det ska villigt erkännas att det då och då, inte minst så här års, slinker ner en och annan deckare. På en second hand i Götene hittade jag Maj Sjöwall och Per Wahlöös Den skrattande polisen från 1968. Sjöwall Wahlöös romansvit Roman om ett brott, i allt tio böcker, publicerades mellan 1965 och 1975. Deras stil har bildat skola, blivit den arketypiska Svenska Deckarromanen och har fått många, många efterföljare. Men sällan håller dessa sentida uppföljare någon högre litterär kvalitet, även om de ofta är bra underhållning för stunden. Genren är stor i Sverige, men har ofta skyllts för att vara just litterärt usel. Trots att jag själv ofta läser deckare av Camilla Läckberg, Mons Kallentoft, Anna Jansson och allt vad de heter inser man just vilket taffligt hantverk de egentligen representerar när man återläser originalen i form av Sjöwall Wahlöös böcker. Det gäller på alla plan, inte minst i hur författarna väljer att gestalta miljöer, händelser och personer.

Där Kallentoft i Midvinterblod om och om igen, sid efter sida, väljer att gestalta hus och miljöer genom att skriva vilket decennium de representerar (varför variera sig?). Eller när Anna Jansson i hyfsat spännande Inte ens det förflutna verkar saxa sin miljögestaltning av Gotska Sandön ur en turistbroshyr. Det är inte direkt dåligt, men man fastnar inte för formuleringarna precis.

Men då måste Kullenmannen dela med sig av en persongestaltning i Den skrattande polisen (min upplaga från 1981, sid 60):

Man kunde nästan ha använt honom i rekryteringsannonserna, vilket var mer än man kunde säga om vissa andra. Till exempel om Kollberg med hans arrogans och plufsiga fetma. Om den stoiske Melander, vars utseende på intet sätt jävade tesen att de värsta tråkmånsarna ofta blir de bästa poliserna. Eller om den rödnäste och i alla avseenden lika medelmåttige Rönn. Eller om Gunvald Larsson, som kunde skrämma vem som helst från vettet med sin kolossala kroppshydda och stirrande blick och som dessutom var stolt över det.

Härligt målande gestaltning som är en fröjd att läsa. Kullenmannen ska läsaom alla de nio andra Sjöwall Wahlööböckerna i sommar. Kanske också att jag plockar fram Sjöwall Wahlöös föregångare Stieg Trenters romansvit från 50-talet, även om jag har på känn att de kanske inte har åldrats lika skönt.

Bilder av krig

Kullenmannen har precis börjat läsa Arkadij Babtjenkos reportagebok Georgien, augusti 2008 – Bilder av ett litet krig. Babtjenko är en rysk journalist som arbetar för tidskriften Novaja Gazeta i Moskva. Som 18-årig värnpliktig deltog han i det första tjetjenienkriget 1994. Under det andra tjetjenienkriget 1999 återvände han dit men nu som journalist. Hans berättelse därifrån, Krigets färger – ett vittnesmål, som kom 2007 har redan blivit något av en klassiker.

Hans senaste bok handlar alltså om kriget i Georgien förra sommaren och når enligt GP:s recensent kanske inte upp till riktigt samma höga litterära nivå som hans tidigare bok om Tjetjenien. Kullenmannen håller med men tycker ändå att den är riktigt ruggig, ja direkt plågsam att plöja igenom. Det är tveksamt om jag orkar läsa färdigt den. Inte det att den skulle vara dåligt skriven. Det är bilderna jag har svårt för. Av bokens 94 bilder från kriget i Georgien är några mycket närgångna bilder på sårade och stupade soldater. Lemlästade, förbrända och förvridna kroppar, i något fall bara en köttklump.

Jag kom att tänka på en annan bild som förföljt mig genom åren. 1987-88 arbetade Kullenmannen som biståndsarbetare i Nicaragua. Där hade man, lindrigt uttryckt, en annan syn på döden än vad jag var van vid. Militärkupper, förtryck, revolution och inbördeskrig kombinerat med skriande fattigdom och grasserande sjukdomar hade gjort att döden var ständigt närvarande i vardagen. Ungefär som det en gång i tiden var här i Sverige, inbillar jag mig. I vilket fall såg jag i en dagstidning i Nicaragua en artikel om en bilolycka. En man, en lokal politiker, hade dött och helt ogenerat hade tidningens fotograf tagit en bild rätt upp och ned på den döde liggandes på gatan. Mycket obehaglig bild tyckte jag, av stort nyhetsvärde ansåg säkert tidningen. På samma sätt kunde man efter tsunamin 2004 i utländska medier (och på nätet) se bilder på drunknade. Rätt eller fel att publicera? Jag menar att det lätt kan bli spekulativt och sensationslystet. Man kan verkligen fråga sig vilket syftet är med sådan bildpublicering, dödsporr som jag skulle vilja kalla det.

Däremot tjänar bilderna i Babtjenkos bok ett viktigt syfte, nämligen att visa på konsekvenserna av högtravande nationalism och chauvinism. Kriget är politikens förlängning skrev en gång den tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz. Nej, det är det inte. Krig är det mest omänskliga och naturvidriga som finns. Ett enormt tragiskt misslyckande. Det är varken ett spännande äventyr eller ett uttryck för något ”högre”. Genom att publicera böcker om krigets nakna och osminkade sanning kan vi förhindra att det sker igen. Nie Wieder Krieg – Aldrig mera krig!

Georgien och Nicaragua ligger långt bort. Arkeologin däremot för oss närmare det obehagliga. Vi kan då välja att betrakta de döda i massgraven Korsbetningen i Visby som kuriosa, kanske som något gotiskt kittlande eller, som Kullenmannen föredrar, ett antikrigsmanifest. Där menar jag att våra museer har en viktig pedagogisk uppgift.

Detta blev en något dyster bloggpost. Men kom ihåg att vi alla lever just nu, att det är enklare att älska än att hata och att sommaren är underbar!

Det är bra med kompisar

Kullenmannen har tidigare i vår skrivit om att Göteborgs stadsmuseums chef Ingrid Lomfors fick foten. Hon fick ett, får man säga, hyfsat förmånligt avgångsvederlag, som hon förklarade sig nöjd med. Göteborgs kulturchef Björn Sandmark rekryterade en tf museichef och började planera inför museets framtid. Man kunde tycka att saken därmed vore utagerad och att det nu för alla parter gällde att blicka framåt.

Nu har emellertid GT/Expressen startat något som skulle kunna beskrivas som en kampanj för Lomfors och mot Sandmark, för nu är det riktigt synd om Lomfors. På några dagar har det publicerats två artiklar i GT som båda syftar till att hylla Lomfors, misstänkliggöra Sandmark och antyda ett rättsövergrepp med näst intill antisemitiska dimensioner. Den ena artikeln skrevs av Ingrid Norrman den 11 juni och den andra av Jesús Alcalá den 15 juni. Fler lär komma för nu är det synd om en kompis. En av ”oss” har blivit illa behandlad av en uppkomling, en som inte har lika fina akademiska meriter som vi och som innerst inne inte bara är kvinnohatare, utan förmodligen även antisemit.

Om vi börjar med Norrmans artikel innehåller den några riktigt märkliga skrivningar. Norrman påstår att hon, ”GT”, inte fått ut konsultrapporten om Lomfors ledarskap från Kulturförvaltningen. Det kan hända att Sandmark, som Norrman skriver, tycker att rapporten inte ska diskuteras mer, vad vet jag? Men han har verkligen inget mandat att hemlighålla den. Jag tvivlar på att Norrman verkligen fått det beskedet helt enkelt därför att det strider mot offentlighetsprincipen i svensk förvaltningstradition. Jag råder Norrman att kontakta Kulturförvaltningens registrator för en formell begäran så ska det nog ordna sig. Eller varför inte ringa sin kompis Lomfors som garanterat har en kopia? Fast det tror jag hon redan gjort. Det märkliga är nämligen att Norrman, trots vad hon skriver om att GT inte fått ut den, ändå verkar ha läst den. Rapporten är nämligen enligt henne bara ”en halv A4 sida lång” och ”saknar vetenskaplig relevans” och så vidare.

Enligt Norrman ska Lomfors ha framfört till Sandmark att hon blivit utsatt för antisemitiska påhopp, något som han, fortfarande enligt Norrman, ska ha avfärdat med att ”Vi kan inte börja efterforska vad som står på privata bloggar”. Detta svar är något Norrman raljerar över: ”Är bloggar privata? Blir de inte offentliga i samma stund de läggs ut på internet?” Sandmark får naturligtvis svara för sig själv men vad jag tror han menade var att kulturförvaltningen inte kan hållas ansvarig för allt som skrivs på internet om Lomfors.

Förvisso bör hennes chef stödja henne om hon i sin yrkesroll utsätts för rasism. En enkel sökning på nätet, som vem som helst kan göra, visar att de riktigt fula antisemitiska påhoppen på Lomfors är ytterst få och väldigt perifiert relaterade till hennes jobb som museichef samt inte i något fall kan härledas till någon anställd på Göteborgs stadsmuseum. Hennes religiösa tro är självklart helt irrelevant i detta sammanhang. För mig hade hon lika gärna kunnat vara högkyrklig lutheran eller animist som jude, det är helt oväsentligt vilket jag tror de flesta inblandade håller med om.

Norrman konstaterar mycket riktigt att Lomfors fått sparken ”för att han [dvs Sandmark] inte har förtroende för henne”. Sedan följer ett mycket märkligt, elitistiskt resonemang. Norrman menar att denna förtroendekris saknar grund eftersom ”Lomfors är en vetenskapligt högt meriterad kvinna, filosofie doktor i historia, docent vid Göteborgs universitet, med flera uppdrag för regering, kulturråd, universitet och högskolor, klart mer meriterad än sin chef och sin efterträdare på museet”.

Men, frågar sig Kullenmannen, kan inte en person ha alla dessa meriter och samtidigt vara olämplig som ledare? Säga vad man vill om det privata näringslivet men där blir man chef för att man är särskilt duglig och förmodligen kommer göra ett så bra jobb som möjligt, inte i första hand för att man har höga akademiska meriter eller ett omfattande nätverk av ryggkliare (även om det naturligtvis underlättar även där).

Om vi sedan går över till Alcalás artikel så antyder själva titeln, ”Vad var det som hände på Stadsmuseet?”, rättsröta och stor skandal. Men de som förväntar sig saftiga avslöjanden blir nog besvikna. Alcalás scoop kan sammanfattas i följande följande fyra punkter.

1. Alcalá vill gärna berätta för oss att Lomfors fick frågan om hon ville bli kulturchef i Göteborg, hon tackade emellertid nej, varvid frågan gick vidare till Björn Sandmark. Så, nu har vi fått veta det. Normalt brukar sådant här vara okänt för alla utom de direkt inblandade. Rekryteringskonsulter brukar vara väldigt diskreta, det ligger i sakens natur att de ska vara det och sällan eller aldrig läcker sådana uppgifter ut. Men denna nyhet har alltså planterats av ”någon” (vem? vem? vem?) och har nu offentliggjorts genom Alcalás försorg. Intressant.

2. Alcala skriver att han som ”utanförstående” har svårt att uttala sig om arbetsmiljön på museet (det har i och för sig inte hindrat honom från att tidigare i år tillsammans med 23 andra kulturpersonligheter skriva under ett stödupprop för Lomfors). Anyway, så vill han nu ha mer information, därför skriver han ett mail till var och en av de fackliga representanterna på museet. Av hans egen text förstår man att det är ett ganska uppfordrande mail: Han vill ha ”förklaringar och grunder till den dåliga arbetsmiljön på museet” och han vill veta ”vilka handlingar och uppgifter [han] borde ta del av om [han] vill skaffa [sig] en allsidig bild av händelseförloppet”. Det hör till saken att Alcalá i det här sammanhanget är en helt vanlig privatperson, utan några som helst kopplingar till museet. Vill han journalistiskt gå till botten med historien borde han själv djupintervjua en eller flera anställda på museet. Men istället uppmanar han några utvalda personer att skriva långa mail till honom som han sedan kan saxa text ur. Och så blir han sur när folk inte svarar honom alls eller bara helt kort.

3. För det är vad som kommer härnäst i hans artikel. Ett långt avsnitt som berör flera mail från en anonym brevskrivare (ja så anonym är personen inte, samtliga inblandade kan med lätthet identifiera vederbörande) till Alcalá och till Sandberg. En partsinlaga från en person som uppenbarligen stöder Lomfors och som i Alcalás värld får representera Personalen (med undantag för några enstaka gnällspikar då).

4. Alcalá tar nog priset i sin sluknorr där han skriver att Lomfors var ”mobbad” på museet och anklagar Sandmark för att ta ”den starkes parti”. Tror någon att en svag, mobbad chef på Ericsson skulle bli långlivad på sin tjänst?

Kullenmannen är inte speciellt orolig för Ingrid Lomfors framtid. Med två årslöner och ett sådant här kontaktnät kan hon nog räkna med ett nytt toppjobb inom den närmaste tiden. Fast kanske inte inom det privata näringslivet då.

Edit: Kampanjen fortsätter i dagens GT med ytterligare feta avslöjanden av Alcalá. Han citerar Sandmarks och Lomfors bandade samtal (”någon” har tydligen gett honom det) och gör stor poäng av att Sandmark inte offentligt vill förödmjuka Lomfors. Att inte erbjuda Lomfors en snygg och diskret lösning vore allt annat än ett bra ledarskap. Alcalá försöker dock vända detta mot Sandmark, märkligt…

I går ansåg sig Alcalá inte kunna uttala sig om situationen på museet men nu kan han det tydligen. Han har nämligen tagit del av de mail som personer skickade till Sandmark efter Lomfors avsked. Så nu vet han tydligen allt om Lomfors ledarskap och hur det var på museet. Enligt Alcalá var hälften upprörda å hennes vägnar och hälften tackade Sandmark. De som stöder Lomfors är modiga sanningsägare, de som stöder Sandmarks beslut ”lismar”. Jag vet inte vad hans poäng är eller vart han vill komma… att det inte är ens fel när två träter?

Han understryker åter igen bilden av en mobbad Lomfors. Det blir faktiskt lite lustigt, när Alcalá och Lomfors på var sitt håll använder folkdomstolsmetaforen. Men hallå, en chef på hennes nivå kan inte vara mobbad och samtidigt uppvisa ett gott ledarskap. Det faller på sin egen orimlighet. Kullenmannen tycker att Alcalás artiklar är en parodi på undersökande journalistik.

Även i dagens GP kan man läsa om ”affären Lomfors”. Hon har inte alls avgett något tystnadslöfte säger hon nu. Det har hon visst säger kommunens jurister, ett muntligt avtal är bindande.

Fortsättning följer.

Motkraft

Kullenmannen har alltid fascinerats av motrösten som fenomen. De som faktiskt vågar ställa sig upp och säga att kejsaren är naken. Eller vågar stå för en åsikt som kanske inte är den mest opportuna för tillfället men som man i hjärtat tror på. Människor som inte sviker sina ideal när allt tycks vara svart och utgången oviss.

Ta Klippet här nedan. Det kommer från det spanska parlamentet som inför rullande kameror den 23 fenruari 1981 utsattes för ett försök till militärkupp . Tvåhundra män från Guardia Civil trängde in i byggnaden och skulle arrestera parlamentsledamöterna. Kuppen misslyckades totalt men det vet naturligtvis inte ledamöterna när överstelöjtnant Antonio Tejero från Guardia Civil en bit in i klippet skjuter hej vilt i taket. Så gott som alla kastar sig ner mellan bänkarna, men på filmen ser vi tre män som vägrar låta böja sig. Försvarsministern Manuel Gutiérrez Mellado som beordrar kuppledaren att ge upp, Premiärministern Adolfo Suarez som tillsammans med kommunistledaren Santiago Carrillo vägrar kasta sig ner på golvet. Utan tvekan var det tre män som skulle ha kunnat gå in i döden där och då för demokratin.

En annan och kanske något mindre dramatisk form av motröst är det enträgna politiska arbete som kanske inte ger några kortsiktiga politiska poäng men väl kan ändra historiens långa lopp. Exempelvis var kommunisterna de enda som röstade emot i Sveriges riksdag på 30-talet då steriliseringslagar och annat rasbiologiskt dravel skulle ges statlig sanktionering. De menade att staten inte skulle ägna sig åt ”avel och stuteriverksamhet” med människor och gav istället en förvånansvärt modern syn på det sociala arvets betydelse.

En annan motkraft har i alla tider varit ironin. Det är inte alltid sådan går fram till mottagaren, i synnerhet inte om mottagaren tar sig själv på för stort allvar. Då får man vänta en sjuttio år eller så tills någon med öga för det ironiska hittar det igen. Min kollega Magnus Alkarp har skrivit om ett mycket roligt och bitande ironiskt brev han hittade i ett arkiv. Det var skrivet av en svenskamerikan till den store skallmätaren och föreståndaren för Statens institut för rasbiologi, Herman Lundborg. Läs och njut!

Ytterligare ett exempel på en ickeopportun motröst hittade jag lite otippat härom dagen i en barnbok, Pelle Svanslös i Amerika av Gösta Knutsson. Första utgåvan kom 1941 och boken bör ha skrivits 1939-40 då det inte var särskilt opportunt att skriva om alla människor lika värde, om det galna i att dela upp människan i raser och att ge människor egenskaper enbart på grund av deras utseende. Min utgåva är från 1962 och på sidan 45 skriver Knutsson:

–Nej, neger är jag inte, sa Morrhårs-Murre. Negerkatter har svart nos och svarta trampdynor, men mina är skära. Så neger är jag inte. Negrer kan man inte umgås med.

–Åja, är katter snälla, spelar det väl ingen roll, om de är negrer eller vad de är, sa Pelle. Men är katter elaka, så är de lika elaka, om de är negrer eller inte. Jag tror för resten det inte finns nån negerkatt som är så elak som Måns hemma.

Att modet svek en och annan demokrat i det spanska parlamentet när de stod öga mot öga med döden är inte så konstigt, det är tvärt om mänskligt. Däremot hade människor alla möjlighet på 30-talet att på sakliga grunder ta ställning mot dåtidens sunkiga rashygieniska tankegods vilket också skedde då och då.

Att våga säga nej, helst i handling men även i tanken, till föreställningar och tankegods som urholkar människans lika och absoluta värde är kanske inte så kontroversiellt idag. På 1930-talet med ett hotfullt Tyskland runt hörnet och kvasivetenskaplig rasism på hemmaplan var det desto svårare och därmed mer beundransvärt. Jag är inte säker på att jag själv hade vågat stå kvar när kulorna visslade kring öronen i det spanska parlamentet, eller argumentera emot när mina kompisar och kurskamrater protesterade mot ”judeimporten” av läkare. Jag vill dock gärna tro det. Jag kommer i alla fall försöka nästa gång det sker. Kommer du?

Arkeologblogg hotad av nazister

Magnus Alkarp, en arkeologkollega och författare med många strängar på sin lyra har relativt nyligen startat en mycket intressant och välgjord blogg. Tyvärr har han blivit utsatt för en hatkampanj från nazister och blivit tvungen att stänga av sin kommentarsfunktion tillfälligt. Han skriver:

Under fredagen blev denna sida, och jag själv, utsatt för en tjugotal hatinlägg och mordhot från religiösa fanatiker och högerextremister – en härlig allians. De som gjorde detta har nu blivit identifierade och åtal väntar. De här angreppen har en lång förhistoria. Av det skälet kommer nu kommentatorsfunktionen på den här siten vara avstäng för en tid framöver.

Kullenmannen säger: Ge inte upp Magnus! Låt dem inte vinna! Även om de kan göra stor skada är de få och små (och, måste man säga, vilka amatörer som inte döljer sina ip-nummer!!! ). Läs även vad Åsa skriver.

Edit: Magnus har tyvärr fått stänga ner bloggen helt och hållet. Men till hösten kommer hans avhandling, den lär bli riktigt intressant. Håll ut!

Det medeltida Dalarna och Västmanland

Som Kullenmannens uppmärksamma läsare vet satt jag för en tid sedan och korrekturläste bok nummer fem i serien ”Det medeltida…”. Nu har Jonas M Nordins trevliga bok om det medeltida Dalarna och Västmanland kommit från tryckeriet. Inte minst är jag den här gången mycket nöjd med illustrationerna.

När man tänker på det medeltida Skandinavien är det kanske inte i första hand de två landskapen Dalarna och Västmanland som dyker upp. Men där finns så mycket spännande att se från perioden i området, inte minst lämningar efter bergsbruk och hyttdrift men även städer, kyrkor och borgar. Trots att de två landskapen ligger grannar är det dock mycket som skiljer dem åt, kanske främst på grund av de olika naturgeografiska förutsättningarna. Det här är en bok som varje hembygdsintresserad darlkarl/västmannalänning bör ha hemma, liksom naturligtvis varje historiskt intresserad person som tänker sig dit till sommaren. Tack Jonas för ett bra arbete!

Nästa böcker i serien blir Det medeltida Sörmland som skrivs av Johan Anund och Linda Qviström och Det medeltida Gotland av Anders Andrén. Det blir nog två höjdarböcker!

Min bok, Det medeltida Västergötland, och övriga böcker i serien går fortfarande att beställa i handeln. Östergötland, som varit slut ett tag, har tryckts upp igen och är tillgänglig på nytt!

Ha det skönt i sommar. Det ska Kullenmannen försöka ha. Jag kanske drar ner lite på aktiviteten men semesterstänger ingalunda. Så håll gärna utkik i bloggen efter nya spetsfundigheter, tokroligheter och grötmyndiga förnumstigheter från Kinnekulle.

Brottningar med begrepp: Rasism

En gång i tiden arbetade Kullenmannen på Systembolaget. Bland de regler som finns för alkoholförsäljning är det en som säger att alla som är med om ett köp skall vara över 20 och legitimera sig, alltså inte bara den som betalar utan även eventuell bärhjälp. Inget konstigt med det kan man tycka. Men jag kommer ihåg en gång hur jag nekade en kille att handla eftersom hans bärhjälp inte var över 20. Han blev naturligtvis arg och sa då ungefär följande.

–Men det här är min syster. Skulle JAG köpa ut åt min syster? Alltså, underförstått ”i min kultur köper vi inte ut åt våra systrar”. Och sedan kom nästa kommentar från honom. –Jävla rasist.

Jag kom att tänka på denna historia när jag häromdagen träffade Kerstin, en släkting till mig. Vi är lika gamla men hon är trots det min pappas kusin. Hon berättade en rolig historia om sin farmor (dvs min pappas mormor). Hon hette Elin och var född på 1880-talet. När Kerstin var liten – vi pratar 1970-tal här – sa hennes farmor något i stil med:

–Ni ska inte sola så mycket flickor [för då blir ni bruna]. Ni måste bevara den svenska rasen (ska uttalas på bred grebbestadsdialekt).

Ett klockrent rasistiskt uttalande kan man tycka. Men jag skulle vilja hävda att lika lite som jag var rasist när jag i min barndom ville göra negerbollar var min gammelmormor rasist när hon oroade sig för att hennes barnbarn solade bort den svenska rasen. Jag ska förklara vad jag menar.

I en ganska uppmärksammad och omskriven bok, ”Det rena landet”, (recenserad av mig i Fornvännen, skrolla till sidan 301) från 2006 letar Maja Hagerman rasistisk vetenskap kring förra sekelskiftet. Allt och alla var, enligt henne, rassar. Och inte nog med det. Den rasistiska vetenskap som svensk arkeologi och angränsande ämnen utgjorde var mer eller mindre den ideologiska grund varpå hela Nazityskland vilade. Ett tungt arv från Oscar Montelius och Hans Hildebrands vetenskapliga gärningar kan man tycka.

Om detta vore sant, skulle det få åtminstone mig att omedelbart och för gott sluta ägna mig åt arkeologi. Problemet med Hagermans bok är dock att hon i den använder en vardaglig, lite ytlig definition av ett begrepp i en i övrigt vetenskapligt hållen prosastil. Men det är en definition på rasism som inte håller vetenskapligt. Det spelar ingen roll att det här är populärvetenskap, att använda sig av en så slarvig definition utarmar begreppen och – i förlängningen – vår beredskap mot den riktigt, riktigt fula rasismen.

Vad är då rasism och vem är rasist? Hertha Hanson, Idé och lärdomshistoriker från Lund menar i boken ”Alkemi, romantik och rasvetenskap” från 1994 att rasism skall definieras utifrån tre punkter.

1. För det första anser rasisten att mänskligheten skall delas in i raser som skiljer sig åt i fysiska och psykiska avseenden.

2. För det andra att dessa skillnader beror på ärftligt överförda egenskaper.

3. Och för det tredje att det på grundval av dessa skillnader kan förutsättas eller konstrueras en värdehierarki.

Killen på Systemet tyckte att jag var rasist som inte lät honom handla. Jag skulle tvärt om vilja påstå att jag vore rasist om jag låtit honom handla, om jag gjort undantag för honom, om jag inte behandlade alla efter samma måttstock. Man är inte, som Hagerman påstår, rasist så länge man bara anser att mänskligheten går att dela upp i lång- respektive kortskalliga, egenskaper man ärver av sina föräldrar. Det är först när man påstår att det föreligger kvalitativa skillnader mellan människor enbart på grund av detta som man börjar närma sig en rasistisk definition.

Fascism tror jag de flesta idag sätter likhetstecken med allmän auktoritetstro, kombinerat med antidemokrati och avsaknad av mänskliga rättigheter. Om man däremot skriver om italiensk 1900-talshistoria måste man vara mer exakt än så i sin definition av begreppet. Det tycks som om begreppet rasist/rasism börjar gå en liknande utveckling till mötes. Det har fått en mer allmän, något urvattnad betydelse, vilket kanske är en oundviklig språklig utveckling.

Men samtidigt måste vi ha kvar en bereppsapparat som tydligt definierar strukturell rasism av den enkla anledning att vi måste känna igen den och mota den i grind när vi möter den. I vetenskapen så väl som i vår vardag.

Edit: Läs min kollega Magnus Alkarps mycket intressamta, essäliknande bloggpost om nazistisk svensk arkeologi.

Expulsion disgusied as archaeology

En av Kullenmannens käpphästar är att arkeologi och politik hör ihop. Vad vi än tycker är det ett faktum och att det därför gäller att formulera sin forskning så att den inte kan användas av krafter och strömningar man inte sympatiserar med. Kullenmannen, exempelvis, har alltid försökt hålla Götiska förbundet och liknade sammanslutningar på mer än armslängds avstånd.

Huruvida arkeologi och politik hör ihop eller ej hade jag för ett par år sedan en animerad diskussion med min gode vän och kollega Martin Rundkvist som då hade en helt annan åsikt än jag. Emellertid tycks han numera ha förstått hur saker och ting hänger ihop och har av allt att döma ändrat ståndpunkt om nu inte Kullenmannen helt missförstått saker och ting.

Arkeologisk forskning har i alla tider använts av styrande för att legitimera brott mot mänskliga rättigheter och geopolitiska anspråk. För några år sedan lektörsläste jag Heather Pringles bok ”Härskarplanen. Himmlers jakt på det ariska ursprunget”. Jag är mycket glad över att förlaget valde att ge ut den. Det är nämligen en mycket viktig bok som kommer att vara obligatorisk kurslitteratur på de arkeologiska utbildningar jag i framtiden har inflytande över. På drygt 300 sidor får vi följa med på en resa där arkeologerna i det tyska forskningsinstitutet Ahnenerbe går från att ägna sig åt till synes harmlös hembygdsforskning till att mot slutet av kriget ta aktiv del i förintelsen.

Men hur kunde det gå så illa? Pringle menar att förklaringen är på samma gång banalt enkel (snygga uniformer, fina titlar, god lön) och helt obegriplig. Men, framhåller Pringle, det var faktiskt inte något som tvingade de tyska forskarna att gå in i SS, det fanns alternativa handlingsmöjligheter för den enskilde. Hon menar att vi inte vet vad de här männen tänkte i det ögonblick när de villigt avstod från sin medmänsklighet och överträdde skiljelinjen till barberiet (s. 342). Men hon konstaterar att det i slutändan alltid handlar om det personliga ansvar man som enskild forskare har. Lika lite som att man kan hävda att man bara lyder order, lika lite kan man hävda att forskning är objektiv och neutral.

Utan att ta udden av Pringles utmärkta bok menar Kullenmannen att det finns en risk i att beskriva en historisk företeelse, avlägsen i både tid och kanske rum, utan att relatera den till nuet. Detta då vi därmed sätter ett avstånd mellan det inträffade och oss själva: –Ja, ja, det var hemskt, men det var då. Idag vet vi bättre.

Vad man måste komma ihåg är att detta bruk av arkeologi har pågått kontinuerligt sedan arkeologiämnets barndom, och fortsätter än i denna dag då arkeologi och kulturarv dagligen och världen över används som vapen i konflikter. Vi möter det i våra nyhetsmedier, det kan handla om svenska FN-soldater som skyddar kloster i Kosovo, moskéer i Indien som förstörs av militanta hinduer eller buddhastatyer som sprängs av talibaner i Afghanistan. En av de just nu allvarligaste pågående missbruken av arkeologisk forskning äger rum i Jerusalem. Även om det finns starka och klara motröster bland israeliska arkeologer är det uppenbart att den bibliska arkeologin av idag har ett tydligt uppdrag att legitimera staten Israel.

Ett aktuellt exempel just nu är stadsdelen Silwan i det palestinska Östra Jerusalem. En högerextrem bosättargrupp, Elad, har med hjälp av arkeologin börjat ta över denna tidigare helt palestinsk stadsdel med det uttalade syftet att omöjliggöra en delning av Jerusalem i en israelisk och en palestinsk halva.

Man planerar att bygga en arkeologisk park i området med temat ”Kung Davids stad”. I anslutning till detta skall 1 500 människor vräkas och deras hem jämnas med marken. Emellertid har en palestinsk proteströrelse startat och deras kamp har uppmärksammats av flera medier. Fördrivning förklädd till arkeologi står det på de palestinska invånarnas protestskyltar i Jerusalem och Kullenmannen kan inte annat än konstatera att historien upprepar sig.

Jag personligen kan skriva bloggposter och engagera mig mot detta missbruk av arkeologin. Jag kan även formulera min egen forskning på ett sådant sätt att den inte kan användas av eventuella framtida mörka krafter som bokstavligen skulle vilja exkludera människor ur det svenska kulturlandskapet. Därutöver kan vi tillsammans jobba på att förstärka och försvara vår gemensamma moraliska värdegrund – alla människors lika och absoluta värde.